Flickakademin - Kapitel 3


Vetsera

 

Två veckor gick snabbt. Vi hade redan kommit in i rutinerna och jag hade redan halkat efter i matematiken, vilket var väntat och vilket mamma tyckte var oroväckande. Det var ju mitt sista år, jag behövde ett bra slutbetyg. Men matte var inte min starkaste sida direkt. Mona hade lovat att hjälpa mig, hon hade lätt för sig i alla ämnen men hon var dålig på att förklara. Vi hade haft en inte alltför lyckad plugg date igår där Mona mest suttit och blåst tuggummibubblor och mässat ”men det är ju inte speciellt svårt”. Hon hade inte kommit med några direkta lösningar utan bara kluddat ner siffror i mitt block som gjorde mig ännu mer förvirrad än innan.

 

Imorgon var det dags för treornas skoldans. Vi hade väntat på den i två år, med spänning, eftersom vi hört av de föregående treorna hur fantastiskt det var. Men nu när det var vår tur så kändes det inte speciellt stort längre. Mona hade tvingat mig att bjuda Hans. Han var ju kär i mig, så han hade svarat ja innan jag ens hade hunnit tala till punkt. Mona var glad för min skull, hon hade ju gjort det till sin plikt att hitta en pojkvän till mig den här terminen. Jag var inte lika glad för min skull som Mona var, men jag hade ändå bläddrat igenom hennes modetidningar som låg på hög under hennes säng för att se om jag fick några idéer till vad jag kunde ha på mig. Kläder var ett stort intresse för mig och det var ibland till och med viktigare för mig hur jag såg ut, än om jag hade kul eller inte, på ett event. Det kändes heldumt när jag tänkte på det. Flickorna på skolan skulle ha klänning eller kjol var det sagt och det var ju inga problem för mig eller de andra i mitt rum att uppfylla det kravet. Det var i princip det jag hade på mig varje dag i alla fall.

- Kan du inte ha din blå vampklänning? frågade Mona mig där hon satt uppkrupen på sin säng vid kuddarna med en stor sjal virad runt huvudet.

- Den med urringning? stönade jag, och satte mig bredvid henne på det ljusgula skrynkliga överkastet.

- Killar gillar urringning, flinade hon.

Jag himlade med ögonen.

- Du vet om att det inte ens är min klänning? Det är din!

- Är det min? sa hon förbryllat.

- Du har så många kläder att du har glömt, skrattade jag. Jag fick låna den av dig för typ ett år sedan och du har aldrig fått tillbaka den!

Hon himlade med ögonen.

- Då är den ju din nu, sa hon.

- Nej, du får tillbaka den när du vill, sa jag.

- Men du måste ha den imorgon! bad hon.

- Måste? flinade jag.

- Sätt på dig den så får jag se, sa hon.

Jag gick fram till min garderob och drog av mig t-shirten. Sedan rev jag ner klänningen från galgen och trädde den över mitt huvud. När Mona hjälpt mig att dra upp dragkedjan gjorde hon tummen upp.

- Den sitter som en smäck! sa hon glatt.

- Jag kan inte andas så bra, sa jag halvkvävt.

- Du har nog växt en del på ett år, skrattade hon. På längden, alltså. Inte brädden!

Jag smällde till henne på armen.

- Hörru du! Jag är fortfarande liten och nätt!

 

Två timmar senare pratade vi fortfarande om skoldansen. Margareta och Eleonora hade slutat sina lektioner och var med oss i våra diskussioner. Dolores verkade inte gilla att umgås med oss i rummet, hon hängde nästan bara med sina vänner i rummet bredvid. Hennes säng hade stått tom två nätter i rad. Det var nästan så att vi trott att hon blivit kidnappad av sin kille eller något. Det gjorde oss ingenting att hon inte var i rummet så mycket, det var snarare skönt. Vi tyckte inte speciellt mycket om henne ändå. Hon var alldeles för skrytsam och tråkig.

- Jag hörde av lärarna att de hade bjudit in en massa killar, sa Margareta med nervös blick.

- Annars blir det ju ingen skoldans, sa Mona. Jag hoppas verkligen att Rektor Bäck och de andra har bra smak på killar! Man hoppas ju på att träffa någon snygging imorgon liksom!

- Vad då? sa jag förbryllat. Är det bara jag som har bjudit en date? Då är det ju pinsamt! Vad ska Hans tro? Att jag är kär i honom eller nåt?

- Det är fler som bjudit folk, lugnade Mona med en avfärdande gest och rättade till sjalen runt huvudet.

- Tillexempel vem? sa jag skeptiskt.

Mona ryckte på axlarna.

- Jag vet inte exakt. Men Dolores skulle tydligen bjuda sin pojkvän.

- Åh, Dolores, suckade jag.

Margareta skrattade och släppte ut sitt långa bruna hår som suttit i en stram hästsvans hela dagen.

- Vart är Anna förresten? frågade hon. Hon skulle hjälpa mig med svenskaprovet.

- Hon är säkert och läser i sällskapsrummet, sa jag. Hon läser ju hela tiden!

Anna läste verkligen så fort hon fick en ledig stund. Hennes stora runda ögon var alltid som uppslukade av böcker. Jag gillade också att läsa men hon läste mycket mer än jag. Det var nästan så att hon läste ut en bok per kväll. Hon brukade ligga med ficklampa under sitt täcke. Jag hörde hur hon bläddrade blad och ibland hörde jag att hon onanerade. Det gjorde visserligen alla som bodde i vårt rum någon gång då och då men vi låtsades att vi inte hörde varandra. Bor man tillsammans med fem andra tjejer så skulle man vara tvungen att vara helt osmekt om man inte trotsade sina sängkamrater ibland.

- Jag går och kollar vad hon gör, sa Margareta.

Eleonora följde med henne ut i korridoren. När Mona och jag blev ensamma i rummet lutade hon sig närmare mig och tittade på min handled.

- Har du inte hittat ditt guldarmband än? frågade hon.

Jag skakade surt på huvudet.

- Nej… tack för att du påminde mig.

- Den där tjejen… rektorns dotter, hittade hon ingenting där ute på gräsmattan heller?

- Varför skulle hon springa runt och leta efter mitt armband? sa jag.

- Hon kanske har tagit det, sa Mona och rynkade pannan.

Jag skakade snabbt på huvudet.

- Nej, det har hon inte! Varför tror du det?

- Känner du henne eller? Hon verkar ju helmysko. Hon kanske är värsta småtjuven, vad vet vi?

- Jag känner på mig om någon skulle göra något sånt, sa jag.

Jag fick en klump i halsen. Jag ville inte att Mona skulle ha rätt. Jag hade fått en väldigt bra bild av Lilly de gånger som jag hade träffat henne, hon verkade vara en rar tjej. Annorlunda, men rar. Jag tyckte att hon var söt, jag fattade inte varför mina vänner tyckte att hon var mysko. Det kanske var för att dom aldrig hade pratat med henne. Då kunde dom ju inte veta någonting om henne.

- Jag tycker i alla fall att du ska hålla ett öga på henne, sa Mona viktigt.

- Okej, sa jag.

Hålla ett öga på henne… det hade jag gjort ända sedan jag träffat henne i sällskapsrummet första dagen. Jag hade inte sagt någonting till någon om det och jag hade nog inte ens varit medveten om det själv, förrän jag tänkte på det nu.

 

Efter middagen den kvällen gick jag och satte mig med mina matteböcker i sällskapsrummet. Hans skulle ringa mig någon gång efter klockan sju så jag lurpassade på telefonen samtidigt som ögonen gick i kors över alla mattetal. Jag var så uppslukad av boken att jag ryggade tillbaka när någon rörde vid min arm. Jag tittade skräckslaget upp och mötte Lillys halvmånformade ögon och oroliga ansiktsuttryck.

- Skrämde jag dig? frågade hon med raspig, stadig röst.

Mitt hjärta dunkade.

- Litegrann, jag trodde att jag var ensam här inne, hörde inte att du kom in…

- Förlåt, sa hon.

- Det är lugnt, sa jag och log.

- Pluggar du? frågade hon.

- Ja, eller jag försöker… jag suger på matte. Jag fattar ingenting.

Hon satte sig längst ut på kanten av soffan en bit ifrån mig och tittade i min bok.

- Om du delar talet två gånger och sedan delar det tal du får ut av det så har du svaret på det där.

Jag tittade från boken till henne.

- Är du värsta mattesnillet eller?

Hon tittade ner i bordet.

- Nej… det är jag inte. Jag har gjort det där redan bara, kommer ihåg hur jag löste det.

- Hur kan det vara så lätt för dig att förklara när det tog typ en timme för Mona att förklara ett enda tal? skrattade jag.

Hon ryckte på axlarna och drog i ärmarna på sin stora militärjacka.

- Ehm, jag vet inte. Tro inte att jag är värsta plugghästen nu, jag är svindålig på svenska. Grammatik och sånt, det förstår jag inte.

Jag log och rörde lätt vid hennes mörkblå långärmströja. Hon ryggade tillbaka.

- Eh, jag är också dålig på grammatik, mumlade jag.

Varför sa jag att jag var dålig på grammatik? Jag var ju superduktig på det! Svenska var nog mitt starkaste ämne. Lilly flackade med blicken och gnuggade sina händer mot varandra.

- Ska det bli kul imorgon då? sa hon och tittade bort.

Jag ryckte på axlarna. Hon drog upp ett paket tuggummi ur sin jeansficka. Det var lite skrynkligt. Hon höll det mot mig och jag lirkade upp ett tuggummi. Det kändes som om det tog en evighet.

- Det blir väl kul, sa jag. Jag är inte så nöjd med min dejt, dock.

- Har du en dejt? frågade hon och kliade sig på hakan.

- Ja, Mona tvingade mig att bjuda min kompis Hans. Tyvärr är han kär i mig.

Jag skrattade. Hon log snett.

- Jobbigt läge, sa hon. Jag funderade på att bjuda min gamla barndomsvän Jon. Men han är ingen som går på skoldanser direkt. Jag tror jag hänger på rummet hela kvällen istället. Lite ensamtid, jag gillar inte mina rumskompisar. Det är inte min grej heller, det där med danser.

- Men du måste ju gå på dansen! utbrast jag. Alla kommer ju gå!

- Jag har ingen klänning eller kjol, suckade hon.

- Du skämtar?! sa jag storögt. Ingen klänning eller kjol?

Hon skakade på huvudet och tittade ner i bordet. Hennes kinder blev röda.

- Det är inte direkt min grej, har du inte märkt det?

Jag hade faktiskt inte sett henne i något annat än byxor när jag tänkte efter.

- Jag har nog märkt det, sa jag. Vill du låna något av mig?

Hon skrattade. Det var första gången jag hörde henne skratta.

- Jag kan inte ha klänning! utbrast hon. Det är inte min stil. Jag skulle se helskum ut.

Jag flinade.

- Nej, det tror jag inte. Du är ju så söt!

Hennes ögon blev smala som strimmor.

- Jag är inte söt.

Jag spände blicken i henne.

- Du är visst söt! Du har superfina ögon. Och ditt hår är verkligen naturligt vackert!

Jag höjde handen för att röra vid hennes hår men hon ryggade tillbaka. Hon gillade nog inte att man rörde henne.

- Jag är inte alls lika söt som dig och dina vänner, sa hon snabbt, och drog upp ett cigarettpaket ur bröstfickan på jackan.

- Det är du visst, sa jag. Du är dig själv! Det är coolt!

- Jag har i alla fall en cool jacka, skrattade hon, och visade att hon sytt på ett tygmärke med Rolling Stones-motiv på ena ärmen.

Hon satte en cigarett mellan läpparna.

- Ska du röka här inne?! utbrast jag.

Hon tittade ner på cigaretten som hon stoppat i munnen och såg förvånad ut.

- Nej, jag vet inte vad jag tänker med! flinade hon. Jag är nog bara alldeles för röksugen. Jag ska gå ut och smygröka, får passa på nu när lärarna har middagsmöte.

- Okej, sa jag. Jag skulle gärna följt med dig, men jag väntar på att Hans ska ringa.

Hon tittade mot telefonen.

- Hoppas du inte väntar förgäves.

Sedan började hon gå mot dörren. Efter några steg vände hon sig tveksamt om och drog upp någonting ur sin jeansficka. Hon höll fram sin knutna hand mot min hand och gav mig det hon höll i. Sedan vände hon sig snabbt mot dörren och småsprang ut ur rummet. Jag öppnade min hand och såg min guldkedja ligga och glimma. Jag undrade direkt om hon snott den och sedan ångrat sig eller om hon hade hittat den och inte haft något tillfälle att ge tillbaka den. Men jag var nästan säker på att hon inte var någon som skulle sno. Hon verkade gilla mig. Och jag verkade gilla henne också, det var nästan komiskt hur spänd och löjlig jag blev när jag träffade henne. Varför blev jag så?

 

 

1 Jolline:

skriven

Mycket bra!!! :))

2 Tove:

skriven

fan vad bar :)

3 Jossa:

skriven

Mer :D Du skriver så sjukt bra, man ser verkligen allt framför sig! Föresten, mitt internet kom tillbaka igår efter att ha varit borta i fyra dagar och din blogg var faktiskt den första jag gick in på när internet drog igång igen, så tack för en bra sida! :D kram!

4 charlotte svarar:

skriven

aww tack för kommenterarna, vad fint! :D

5 Em:

skriven

Du är helt grym på att skriva!:D

6 julia :3:

skriven

du är helt otrolig på att skriva! om du skulle skriva en bok så skulle jag verkligen vilja läsa den.

kunde inte hålla ögonen från texten. du är verkligen talangfull du sjunger som en ängel och du skriver som en gudinna, du har bra åsikter och är en otroligt bra förebild med :)!

Kommentera här:

Lämna personangrepp och andra otrevligheter där de hör hemma: i en förpestad hjärna. Här finns plats för läsarfrågor, ris och ros som rör bloggen och andra trevligheter. Har du en hemlig fråga eller vill komma i kontakt med mig kan du istället maila på: varalesbisk@gmail.com