Reflekterar över mig själv

Plugget fortsätter hela veckan lång. Inget avbrott för kul, jag skall dock ta en välbehövd dusch om en stund när jag varit ute med Scoob-snacks (ett av Rizlas många namn. Hon lyssnar på bland annat Moons, Lunis, Rizla, Scoob-snacks, Starbright, Luun och Rufus).

http://a1.sphotos.ak.fbcdn.net/hphotos-ak-ash4/380348_10150348493226370_581256369_8459919_1824667010_n.jpg
Rizla och Li myser



För att inte lämna er med en tråkigt ouppdaterad blogg tänkte jag delge er vad det är jag håller på med just nu. Jag gör videoreflektioner. Kul? Nja,  det är verkligen hemskt. På grund av att vi skall analysera oss själva hur vi lär ut i klassrummet in i minsta detalj. Här är lite av vad jag skriver om mig själv från en klass jag höll i som var i början av vår praktikperiod:

Min hållning är väldigt dålig och jag har ett lite för urringat linne på mig. Mina tröjärmar är lite för långa så jag kan gömma händerna i dem vilket ökar min blyga approach. Jag sitter lätt framåtlutad när jag sitter ner så att jag blir kutryggad. Varje gång jag vill betona någonting nickar jag till med huvudet, vilket kan ses som ett tics eftersom det händer hela tiden. Jag tycker att det ser ut som att jag sitter i en skyddande position där jag med både armar och ben visar på att jag är rädd och osäker. När jag är avslappnad slänger jag upp ena foten över knät för att få en laidback-stil men det ser mest ut som att jag vill skydda mig själv. När jag är entusiastisk höjer jag ögonbrynen. Jag ser överlag väldigt glad och entusiastisk ut i ansiktet under hela klippet. Jag är nästan för glad under vissa perioder och biter mig i överläppen när jag håller på att lära ut olika trumkomp till gruppen. När jag skall sätta på ett musikexempel och lämnar gruppen tittar jag markerande ner i marken och går, vad jag tycker det ser ut som, blygt till datorn med dålig hållning. Min röst är tydlig och lugn men mitt röstläge känns lätt ansträngt hela tiden, som att jag säger till någon halvt på skarpen hela tiden. Jag brukar låta så när jag är bestämd och ska beskriva någonting ingående för någon annan. Rösten är aldrig svag utan kontinuerligt stark. Jag blir förvånad över att jag låter så ansträngd och robotaktig hela tiden och inte avslappnad, men det är väl mitt försök till att få hela klassens uppmärksamhet. Jag visar eleverna att jag lyssnar på dem genom att vända mig till personen i fråga som vill ha hjälp och höja ögonbrynen, spärra upp ögonen och gå fram mot denne, jag pekar även ibland på personen i fråga. Jag skriver inget på smartboarden utan har skrivit ut ett papper med alla trumkomp som alla är i olika typsnitt och tydligt uppradade.

 


Inte så uppfriskande att se att man ser ut som en blyg överglad gammal hagga när man undervisar. Det blev dock betydligt bättre i slutet av praktiken, som tur var. Här lärde jag ut trummor också, vilket inte direkt är mitt starkaste kort. Men man måste ju kunna det med...

Kommentera här:

Lämna personangrepp och andra otrevligheter där de hör hemma: i en förpestad hjärna. Här finns plats för läsarfrågor, ris och ros som rör bloggen och andra trevligheter. Har du en hemlig fråga eller vill komma i kontakt med mig kan du istället maila på: varalesbisk@gmail.com