Mysteriet i Utkanten - Kapitel 9

https://cdn2.cdnme.se/cdn/6-2/748163/images/2011/hejhej_180901661.jpg

Kapitel 9

 

Jag sprang hela vägen hem från torget till min gata. Det kändes läskigt att vara ute själv efter det Luna hade berättat. När jag gick upp för grusgången mot ytterdörren kände jag direkt att någonting luktade riktigt illa. Jag stannade och fiskade upp mobilen för att lysa runt mig. Det var någonting riktigt äckligt som stank. Det ljusblå skenet från mobilens display kastades mot gruset, gräsmattan med alla halvförmultnade höstlöv och de höga träden på ett spökligt sätt. När jag lyste mot trappan upp till ytterdörren fick jag hjärtat i halsgropen. Det låg någonting där, någonting stort. Jag tog några små steg fram mot vad det nu var och böjde mig mot det. När jag upptäckte vad det var gallskrek jag utan att kunna hejda mig. Jag snubblade tillbaka ut mot vägen och stödde mig mot staketet för att inte ramla omkull. På trappan upp till vår ytterdörr låg ett rådjur, helt sönderslasat. Blodet hade spridit sig runt djuret över trappan och inälvorna låg i klumpar bredvid. Huvudet var halvt av och ögonen stirrade mot mig, blanka och ihåliga speglade de sig i skenet från mobilen. Min underläpp började darra och jag kände hur tårarna brände innanför mina ögonlock. Jag visste inte vad jag skulle göra. Med mobilen krampaktigt i högerhanden slog jag numret hem till mig själv för att se om någon var där. Jag hörde telefonen ljuda där inne men ingen svarade. Jag bad till Gud att mamma var på jobbet och inte fallit offer för vad det än var som hade dödat och släpat dit rådjuret. Med skakiga ben korsade jag vägen och gick upp för uppfarten mot Mollys hus. Det såg spöklikt och tomt ut i mörkret. Jag ringde på dörrklockan och väntade med hamrande hjärta på att någon skulle öppna. När ingen kom ringde jag på igen, tre gånger efter varandra. Det var fortfarande ingen som öppnade. Jag tittade ut mot gatan och såg en gestalt komma gående på andra sidan av vägen. Mitt hjärta skenade iväg igen och jag gömde mig bakom en av de stora vita krukorna som stod på vardera sida om Mollys ytterdörr. Jag spanade mellan bladen på blomman för att försöka urskilja vem gestalten var. När jag såg vem det var kändes det som att hela min insida stramade till och hjärtat pumpade så snabbt att jag blev snurrig. Det var Nima. Hennes svarta tuppkamsliknande frisyr gick inte att ta miste på. Hon stannade upp utanför mitt hus och tittade sig omkring. Jag gjorde mig så liten jag bara kunde och knep ihop munnen för att inte andas så ljudligt.  Jag var bara några meter ifrån gatan där hon stod och spanade. Mina fingrar kramade krukans baksida. Nima gick fram mot rådjuret och petade på det. Jag höll andan. Hon drog upp en stor svart tillknycklad sopsäck ur sin jackficka och började trä den över rådjuret. Jag mådde verkligen illa av att se henne stå och ta på det lemlästade djuret med sina bara händer. Men varför tog hon bort det därifrån om hon lagt dit det? Visste hon att jag hade sett det redan? Hade hon sett mig när jag kommit hem? Jag ryste av obehag. Det kändes uppbenbart att hon hade släpat dit rådjuret för att skrämma mig. Hon måste ha övervakat mig när jag kommit hem och sett det. Hon kanske inte ville att någon annan skulle upptäcka det, det kanske var därför hon tog bort det nu innan mamma kom hem från jobbet. För jag önskade av hela mitt hjärta att mamma var på jobbet och inte hemma. Jag önskade att Nima bara ville skrämma mig och inte var så farlig som Luna sa.

 

När alla delar av rådjuret låg i sopsäcken, och bara resterna av torkat blod över stentrappan skvallrade om att djuret legat där, slängde Nima mödosamt upp säcken över axeln och gick vingligt över grusgången ut på gatan igen. Istället för att gå mot Grindgatan och Slummen, vilket jag av någon anledning trott att hon skulle göra, gick hon tillbaka mot centrum och torget. När hon var utom synhåll tog jag ljudlöst upp min mobil ur fickan och hittade de gamla anonyma sms:en som jag nu visste var från Luna. Jag ringde upp numret i hopp om att hon skulle svara. Det gjorde hon inte. Jag provade en gång till direkt efter och på fjärde signalen var det någon som svarade.

 

- Vad? sa personen med iskall röst.

- Är det Luna? viskade jag.

- Vem annars? suckade hon.

- Är du hemma? viskade jag.

- Kom precis hem.

- Är du arg på mig?

Hon svarade inte. Jag snyftade till.

- Luna… förlåt att jag sa att du var knäpp. Du är inte det. Jag vet det nu, det låg ett dött djur utanför min dörr när jag kom hem!

- Är det sant?! utbrast hon.

- Ja, snyftade jag. Och jag såg Nima… hon var och plockade upp det i en sopsäck när jag hade sett det och gömt mig utanför Mollys hus.

- Hämtade Nima upp djuret?! sa hon. Varför då?!

- Ja, det undrar jag också. Om hon var den som lade dit det, varför tog hon då bort det?

- Ja, det måste ju ha varit hon som lade dit det, sa Luna snabbt. Det verkar jättekonstigt.  Vill du att jag skall komma?

- Ja, kan du det? snyftade jag.

- Ja, det är klart, sa hon lugnande. Jag kommer direkt. Göm dig så länge.

 

En kvart senare såg jag Luna komma gåendes mitt på vägen i skenet av gatlyktorna. Hennes hår flaxade i vinden och hon kramade sig själv i den gråa koftan.

- Här är jag, väste jag bakom krukan på Mollys tomt.

Luna styrde stegen mot mig och satte sig på trappsteget bredvid krukan.

- Hur är det? frågade hon oroligt.

- Dåligt, darrade jag. Jag känner mig inte säker här längre. Jag önskar att mamma och pappa var hemma.

- Vart är dom då? frågade hon.

- Mamma är på sjukhuset där hon jobbar och pappa jobbar i Storstan. Han skulle komma hem snart sa han.

- Snart, ikväll?

- Nej… om några dagar. Men man vet aldrig. Han är väldigt upptagen av sig…

- Så du är helt själv nu?

Jag nickade.

- Skall vi gå in till dig tillsammans då? Jag kan stanna hos dig inatt om det får dig att känna dig mer säker.

- Tror du inte Nima kommer tillbaka hit då? Skall vi inte gömma oss någon annanstans? Hon vet vart jag bor…

- Har hon varit och lagt rådjuret där och sedan hämtat det igen är det nog allt hon kommer att göra ikväll, sa hon lugnande.

Jag svalde och granskade Luna. Jag hade inte berättat för henne att det var just ett rådjur som legat på trappen upp till dörren. Eller… hade jag det?

- Sa jag att det var ett rådjur? frågade jag.

- Ja, sa Luna snabbt. Du sa att det var ett rådjur.

- Jaha, sa jag. Jag gjorde väl det. Det var jättestort och läskigt. Äckligt… helt lemlästat.

- Fy, sa Luna och gjorde en äcklad min. Tänk att det har spridit sig hit. Det var ju bara vid mig förut.

- Precis utanför mitt hus låg det, ryste jag. Då vet jag vad Nima vill göra med mig.

Min underläpp började darra och tårar föll ner längs mina kinder igen. Luna böjde sig mot mig och strök mitt hår ur ansiktet. Jag kände en varm känsla sakta men säkert ta över min kropp när hennes fingertoppar letade sig ner längs de blonda slingorna.

- Du behöver inte vara orolig när jag är med dig, mumlade hon.

Jag kände hur hennes blick sög tag i min. Jag kände en blandning av trygghet och fara av att vara med henne.
– Du ser verkligen vettskrämd ut, sa hon. Du är likblek.

- Åh, tack, sa jag och plutade med läpparna.

Hon skrattade och lade sin högra hand på min kind. Jag kände värmen från hennes kropp gå in i mig och plötsligt kändes min kind stekhet.

- Sådär, mumlade hon. Nu är du rödblommig istället.

Jag rodnade.

- Hur lyckades du med det där? Göra mig varm på en sekund…?

- Jag är väldigt varmblodig, sa hon.

Sedan böjde hon sig mot mig ytterligare och kysste mig. Hennes läppar var mjuka och kalla, medan hennes hand var så varm att min egen kalla hand nästan brändes av att hålla i den. Hon höll om min frusna kropp ett bra tag och när hennes tunga ströks över mina läppar kände jag hur jag hade tinat upp.

- Skall vi gå hem till mig? frågade hon mjukt.

Jag svalde och tittade mot Slummen.

- Vad säger din mamma om jag följer med dig hem? frågade jag.

- Hon är inte hemma ikväll, hon är på något möte.

- Vart då?

- Vet inte riktigt, sa Luna.

Hon ställde sig upp och räckte mig handen. Jag tog den och kom darrande upp på fötter. Sedan gick vi hand i hand ner längs Mollys uppfart och ut på vägen. Jag kastade en sista blick på mitt eget hus och resterna av blod som låg kvar på trappan utanför ytterdörren.

- Fy fan… mumlade jag.

 

En stund senare gick vi över den vildbevuxna gräsmattan upp mot huset som jag hade stannat vid den morgonen när jag sett några personer i köksfönstret. Jag visste redan då att det måste vara här som Luna bodde. Jag kände det på mig.

En förfallen stenmur omgärdade huset, som var i samma skick. Det var i mörkbrunt trä med orange tak där vissa takpannor låg på sned.  Trappan upp till dörren gnisslade under våra fötter. Jag höll andan när Luna satte nyckeln i låset och knuffade upp dörren. Jag tänkte, varför behöver hon ens någon nyckel? Men sedan blev jag arg på mig själv, bara för att huset såg fallfärdigt ut betydde det inte att de aldrig skulle få inbrott.

- Välkommen, sa Luna. Jag antar att du är van vid lite flottare hus och så, men så här bor jag.

Jag klev in i hallen efter Luna och ställde mina skor bredvid hennes till höger. Det doftade tungt av rökelse och kall luft som ständigt blev varm av uppvärmningen från den öppna spisen. Det drog kallt från fönstret i hallen och jag antog att det gjorde det ifrån husets alla fönster.

- Vad mysigt, sa jag.

Luna himlade med ögonen.

- Visst, visst.

Jag svepte med blicken över alla saker i hallen. Det var belamrat av stora jackor i mörka färger, det låg travar av dammiga böcker längs väggarna och det stod en liten pall i brunt trä med gulddetaljer vid skostället. Hallen var liten men välanvänd, med andra ord. Till höger låg köket. När jag spanade in såg jag ett köksbord med tillhörande omaka stolar i olika färger och ett stort fönster med vita spetsgardiner.

- Kom, sa Luna.

Hon tog tag i min arm och ledde mig genom hallen och direkt in i rummet till vänster. Jag svepte med blicken och uppfattade det som hennes rum. Det kändes pirrigt och förbjudet att vara där, jag inbillade mig att jag var den första från skolan som hade varit hemma hos henne. Hon kastade sin kofta över den mörka trästolen som stod vid det matchande skrivbordet längs ena långsidan. Datorn som stod på bordet såg ut att vara gjord på nittiotalet och skrivbordslampan som hängde över den såg ännu äldre ut. Jag skämdes nästan när jag tänkte på vad jag hade i mitt rum hemma.

- Fint rum, sa jag.

Luna himlade med ögonen och tände några ljus som stod på sängbordet.

- Yeah, right.

Jag satte mig på hennes rutiga överkast på sängen och smekte handen över det. Fönstret ut mot trädgården och gatan var smutsigt och en växt utanför hade klingrat sig fast och täckt halva sidan. Längs ena långsidan av rummet stod flera bokhyllor, alla fullproppade av böcker.

- Du gillar att läsa, va?

- Ja, sa hon.

- Vad är det för böcker?

Hon tvekade en stund och gick sedan fram till hyllan och tog ner några böcker.

- Mest om konst. Men också… om wicca… och sånt.

- Wicca? Vadå?

- Nej, men det var ingenting, sa hon snabbt, och ställde tillbaka böckerna i hyllan.

- Men vad? sa jag snabbt. Jag är nyfiken, jag vill lära känna dig ju! Jag lovar att inte tycka att du är konstig.

Hon gav mig ett frustrerat ögonkast.

- Det gör du ju redan.

- Nej! utbrast jag. Förlåt om jag sa så där inne på caféet. Jag vet inte varför. Jag var bara så uppskärrad över det du sa…  om halloween och om onda krafter.

- Vi kan prata om det någon annan gång, sa hon.

Hon gick fram till fönstret och flyttade runt på blomkrukorna.

- Wow! sa jag, och följde efter henne.

Blommorna var stora och färgglada och växte nästan hela vägen upp till taket.

- Gillar du växter? frågade hon med ett litet leende.

- Ehm, nja… jag är inte så intresserad. Men det här var coolt. Du måste verkligen ha gröna fingrar.

Sedan tänkte jag på blomman inne på caféet som hade blivit levande igen under dagen.

- Har du fifflat med blomman på caféet?

Hon log slugt mot mig och tog tag i nederkanten på min t-shirt och snurrade in sitt pekfinger i tyget.

- Det vet man aldrig.