Att våga komma ut för sina föräldrar.

 
L frågar:
 
Hej jag har en lite fråga till dig som du gärna får svara på om du får tid.
Det är nämligen så att jag är 16 år och bisexuell och har varit helt säker på det ett bra tag och nu orkar jag inte längre gå med det inom mig. Mina närmaste vänner vet om det och jag skulle gärna vilja komma ut för min föräldrar. Det har funnits så många bra situationer som jag har känt att "nu är det perfekt läge att berätta" men jag har aldrig hittat modet att öppna munnen och säga dessa ord. Har du något tips på hur man kan hitta modet för att bara få fram orden? jag vet inte vad som stoppar mig, om det är min ganska så homofobiska pappa eller av att jag bara är feg och inte vågar.
 
Charlotte svarar:
 
Det är svårt att säga hur någon annan skall kunna få fram modet att komma ut. Jag tänker att man måste försöka hitta det inom sig. Kanske passar det för just dig att ha någon av dina närmaste med dig när du skall berätta det för dina föräldrar. Eller så skriver du ett brev till dina föräldrar. Ett brev kan vara väldigt bra. Jag vet många som kommit ut i ett brev. Sedan tror jag att man ibland måste försöka bara forma orden på sina läppar och inte tänka så mycket kring konsekvenserna. Du har bestämt dig för att du vill berätta och även om konsekvenserna kan bli jobbiga så har du ju bestämt dig och då får man försöka tänka bort konsekvenserna tills man faktiskt har berättat.
 
Detta är visserligen en sjukt dålig liknelse, men ibland när jag har varit gatumusiker själv i rusning så är jag sjukt nervös precis när jag skall börja spela. När jag lägger ner gitarrfodralet framför mig där det är tänkt att folk skall slänga mynt tänker jag alltid "inte skall väl jag...." (jantelagen), det känns som folk blänger på mig och tänker "inte skall väl hon...". Det får mig att må illa av nervositet, det känns så hemskt att det blir fysiskt ont, med sjuk hjärtklappning, svårt att andas, tjut i öronen o.s.v. I sådana situationer är det ibland som att jag kommer ut ur mig själv och ser mig själv utifrån. Liksom lämnar kroppen för ett tag, tills jag vågat börja spela första låten. Det blir som en blackout, eller mer som att jag... lyfts till en annan dimension för ett tag. Ibland tror jag att det är min bortgångna farmor som uppfyllt mig och hjälper mig igenom det tills jag landat och vågar vara i mig själv igen.
 
Skulle jag stanna upp i en så skör nervös situation och verkligen känna i mig själv från topp till tå hur jag verkligen känner så skulle jag nog svimmat. Även om det här inte är NÅGONTING i jämförelse med hur nervöst och livsomvälvande det är att komma ut för sina föräldrar så kanske det kan fungera att göra just som jag gör där. Tänk att du inte är dig själv. Tänk att du är någon annan, typ din allra bästa vän som älskar dig till hundra procent, som står vid din sida och håller din hand. Tänk så tills du vågat säga det. Det kanske fungerar. Du har alltid dig själv, du är aldrig ensam. Och tankens makt är extremt stark. Jag vet att man kan få eller klara vad man vill om man tänker rätt, om man tänker positivt. Jag är helt 100% säker på det.
 
Lycka till! :)