Att våga komma ut för sina föräldrar.

 
L frågar:
 
Hej jag har en lite fråga till dig som du gärna får svara på om du får tid.
Det är nämligen så att jag är 16 år och bisexuell och har varit helt säker på det ett bra tag och nu orkar jag inte längre gå med det inom mig. Mina närmaste vänner vet om det och jag skulle gärna vilja komma ut för min föräldrar. Det har funnits så många bra situationer som jag har känt att "nu är det perfekt läge att berätta" men jag har aldrig hittat modet att öppna munnen och säga dessa ord. Har du något tips på hur man kan hitta modet för att bara få fram orden? jag vet inte vad som stoppar mig, om det är min ganska så homofobiska pappa eller av att jag bara är feg och inte vågar.
 
Charlotte svarar:
 
Det är svårt att säga hur någon annan skall kunna få fram modet att komma ut. Jag tänker att man måste försöka hitta det inom sig. Kanske passar det för just dig att ha någon av dina närmaste med dig när du skall berätta det för dina föräldrar. Eller så skriver du ett brev till dina föräldrar. Ett brev kan vara väldigt bra. Jag vet många som kommit ut i ett brev. Sedan tror jag att man ibland måste försöka bara forma orden på sina läppar och inte tänka så mycket kring konsekvenserna. Du har bestämt dig för att du vill berätta och även om konsekvenserna kan bli jobbiga så har du ju bestämt dig och då får man försöka tänka bort konsekvenserna tills man faktiskt har berättat.
 
Detta är visserligen en sjukt dålig liknelse, men ibland när jag har varit gatumusiker själv i rusning så är jag sjukt nervös precis när jag skall börja spela. När jag lägger ner gitarrfodralet framför mig där det är tänkt att folk skall slänga mynt tänker jag alltid "inte skall väl jag...." (jantelagen), det känns som folk blänger på mig och tänker "inte skall väl hon...". Det får mig att må illa av nervositet, det känns så hemskt att det blir fysiskt ont, med sjuk hjärtklappning, svårt att andas, tjut i öronen o.s.v. I sådana situationer är det ibland som att jag kommer ut ur mig själv och ser mig själv utifrån. Liksom lämnar kroppen för ett tag, tills jag vågat börja spela första låten. Det blir som en blackout, eller mer som att jag... lyfts till en annan dimension för ett tag. Ibland tror jag att det är min bortgångna farmor som uppfyllt mig och hjälper mig igenom det tills jag landat och vågar vara i mig själv igen.
 
Skulle jag stanna upp i en så skör nervös situation och verkligen känna i mig själv från topp till tå hur jag verkligen känner så skulle jag nog svimmat. Även om det här inte är NÅGONTING i jämförelse med hur nervöst och livsomvälvande det är att komma ut för sina föräldrar så kanske det kan fungera att göra just som jag gör där. Tänk att du inte är dig själv. Tänk att du är någon annan, typ din allra bästa vän som älskar dig till hundra procent, som står vid din sida och håller din hand. Tänk så tills du vågat säga det. Det kanske fungerar. Du har alltid dig själv, du är aldrig ensam. Och tankens makt är extremt stark. Jag vet att man kan få eller klara vad man vill om man tänker rätt, om man tänker positivt. Jag är helt 100% säker på det.
 
Lycka till! :)
 
 
1 Micaela:

skriven

Hej!
Jag vill bara säga att jag tycker det känns hemskt att det ska vara så svårt att komma ut för sina föräldrar. Att man ska behöva må dåligt för den man är, eller gömma sin flickvän/pojkvän och inte kunna leva fullt ut.
Jag har själv en pojkvän som jag älskar över allt annat, men jag har länge funderat på om jag är bi. Jag blir attraherad av både tjejer och killar och för mig spelar det inte så stor roll vem jag skulle bli kär i. Det är ju personen som räknas, inte könet.

Jag har nog aldrig pratat rakt ut med mina föräldrar om att jag skulle kunna komma hem med en tjej. Men trots det så vet jag att det inte alls skulle vara svårt. Jag skulle aldrig behöva känna mig nervös och ångestfull över att ta hem någon av samma kön. Det skulle helt enkelt kännas naturligt eftersom jag vet att mina föräldrar inte bryr sig om vem jag älskar, så länge det är en bra människa som gör mig lycklig.

Alla är olika och alla kan inte tycka på samma sätt, men jag blir så lessen när jag tänker på hur många homofober det finns och att det påverkar folk så otroligt mycket. Att det kan få människor att ta sitt liv, hellre än att erkänna sig själva.

Jag har bara ett enda råd till alla där ute, och det har alltid funkat för mig. Våga vara er själva, och skit fullständigt i vad andra skulle tycka eller tänka. Ni kommer alltid vara era föräldrars barn, de har inprogrammerat att alltid älska er oavsett vad. Om dina föräldrar inte kan acceptera den du är, då är det något allvarligt fel (och det är inte dig det är fel på!).

Du får gärna publicera det här om det skulle kunna hjälpa någon att våga vara sig själv.

Kommentera här:

Lämna personangrepp och andra otrevligheter där de hör hemma: i en förpestad hjärna. Här finns plats för läsarfrågor, ris och ros som rör bloggen och andra trevligheter. Har du en hemlig fråga eller vill komma i kontakt med mig kan du istället maila på: varalesbisk@gmail.com