Min avsky till mig själv

Jag kan lika gärna säga som det är.

Så här ser mina dagar ut:
Jag vaknar, väger mig, tittar mig i spegeln, drar i mitt fett, förbannar mitt utseende, provar alla kläder i garderoben med avsky, äter frukost, får ångest över att jag ätit frukost, vill spy, hindrar mig själv, går till skolan/gör nåt annat onödigt, tänker på vad jag ska äta till lunch, äter lunch, vill spy, känner mig illamående, kollar på mitt fett i alla speglar/fönster jag går förbi under dagen, tänker på vad jag skall äta till middag, äter middag, vill spy, känner mig tjock, mår illa, äter mackor, godis, whatever, hatar mig själv för att jag inte kan avstå från att äta, hatar att jag gått upp 10kg sedan i somras. Allting handlar om hur fet jag är. Och jag är inte ens speciellt tjock. Visst, jag har gått upp i vikt, dragit mig undan. Men inte fan skall man behöva må så dåligt på grund av sin vikt. Eller? Det spelar ingen roll hur mycket bekräftelse jag får av instagram osv, där jag lägger upp mina bilder. Jag känner mej ändå som världens fulaste. Hur skall jag komma ur det här jävliga?

1 Mysan:

skriven

Vet precis hur du menar! är exakt likadan när det gäller det där men det gäller att acceptera sig själv som man är. precis som man kan acceptera att man är lesbisk. Man är född så. samma sak gäller kroppen. :)

2 Emilia:

skriven

Skrev precis ett blogginlägg om detta. Snälla läs det, det jag skriver om ändrade mitt liv och mitt tankesätt. Ge det ett försök, det kan funka! Förlåt om det lät som värsta TV-shop reklamen. Hehe.
Btw, du är snygg. :)

3 so:

skriven

Jag hade det precis lika dant för några år sedan. Jag vet inte het hur lag lyckades bryta trenden, men vad jag började göra först och främst var att jag tvingade mig själv att säga tre komplimanger till mig själv när jag stod där i spegeln varje dag. Det kunde vara om vad som helst; att mina naglar var fina idag, att jag hjälpte en vän igår, att jag klarade den där tentan jag pluggat till. 3 komplimanger till mig själv var jag tvungen att ge och jag fick inte gå från spegeln för än jag lyckades. Ibland tog det 5 minuter, ibland 50...

Även om jag inte trodde på komplimangerna i början så började jag så småningom förändras. "Fake it 'till you make it" som man säger. När jag lärde mig att ta emot komplimanger från mig själv kunde jag även börja tro på de som andra gav mig och glädjas åt dem. Det blev starten för mig för att bygga mitt självförtroende från noll till hundra!

Så om du ändå känner att du behöver stå vid spegeln varje dag, gör något konstruktivt med det och börja ge dig själv komplimanger! Alla förtjänar att älska sig själva och det gör även du! Lycka till :)

Svar: tack för svaret <3 skall testa!!!
Charlotte

4 Anonym:

skriven

Det är fördjävligt, förbannat jävla onödigt, men också otroligt svårt. Att erkänna för sig själv är en bra bit på vägen och personligen tycker jag att det är guld värt att kunna prata med någon som förstår. Det kanske inte räcker med en jätte bra vän eller förälder utan någon som verkligen KAN. Egentligen ska ingen behöva ha det så, men när man har hamnat där vet man inte riktigt hur det är annars... Hoppas du hamnar på rätt väg så småningom!

5 Hej:

skriven

Jag förstår. Jag känner igen mig.

För mig var det så att jag gick upp i vikt pga matproblem. Jag var tvungen att lösa dem. Det var inte så att jag måste acceptera mig själv, utan lösa problemen. Det var inte så lätt. Jag fick lära mig äta kan man säga, för jag var van vid att äta för mycket. Alla har olika skäl till att de går upp i vikt. Lycka till!

Kommentera här:

Lämna personangrepp och andra otrevligheter där de hör hemma: i en förpestad hjärna. Här finns plats för läsarfrågor, ris och ros som rör bloggen och andra trevligheter. Har du en hemlig fråga eller vill komma i kontakt med mig kan du istället maila på: varalesbisk@gmail.com