Att spy varje gång man ätit

 
Anonym frågar:
Hej Charlotte!
Förlåt för en urdum, knäpp, för personlig och bara allmänt störd fråga men ja... Visst var det så att du tidigare i din ätstörning spydde upp maten? Om inte så kan du bara radera denna fråga direkt.

Jag undrar om du vet om kräkreflexerna kan sluta fungera om man spyr för ofta? Jag är verkligen urless på denna fördjävliga sjukdom och jag vill bli frisk så jag försöker att inte spy upp den maten jag har ätit utan istället behålla den och äta de målen jag ska för jag vet ju att det inte är bra, men nu är det så att det typ inte ens fungerar längre och då blir ju ångesten ännu större... Samtidigt har jag hört att vissa tillslut bara behöver luta sig framåt för att det ska gå. Kan det vara så att jag har tröttat ut mina reflexer? (fast det är ju egentligen bara bra för mitt tillfrisknande).

Förövrigt, tack för en superbra blogg!!! :D
 
Charlotte svarar:
Hej! Det stämmer att jag spydde upp maten, det gjorde jag i ca 10 års tid, några gånger per dag. När jag hade ätit en så pass stor mängd mat att jag kände att jag var tvungen att spy för att kunna hålla mig smal.
 
Efter en normalstor tallrik mat, efter två portioner mat, efter en påse godis, efter tre skedar glass, efter en macka med smör... vissa dagar var jag hårdare mot mig själv. Då spydde jag varje gång jag åt, vare sig det var EN godis eller ett kilo godis.
 

I början var det svårt att spy, det tog ett tag innan jag fick igång kräkreflexerna, jag har haft rätt svårt för att spy i vanliga fall liksom. Sedan gick det lättare och lättare. Efter ett tag gick det hur lätt som helst, då behövde jag bara öppna munnen och stoppa in fingrarna litegrann så spydde jag.
 
Det har aldrig varit så för mig att jag bara kunnat luta mig framåt för att det skall gå, även om jag har hört fler säga att de kunnat det. Men det funkade inte för mig.
 
Däremot blev det svårare och svårare att spy på slutet, innan jag slutade. Jag var tvungen att ta till hjälpmedel, som att t.ex. ha ena handen under rinnande ljummet vatten medan den andra försökte komma så djupt ner som möjligt i halsen. Förbi struplocket nästan. Lura mig själv på något sätt. Det gick sämre och sämre helt enkelt.
 
Nu när jag inte spyr längre har jag verkligen fattat hur fruktansvärt det är att göra det. Jag blödde alltid efter att jag spytt, spottade blod efter varje gång. Hade asont i halsen och magen och kände mig svimfärdig och såg prickar framför ögonen. Snurrig, kände mig sänkt och hade som en klump nere i halsen, som att mitt struplock hade hamnat fel och skavde när jag svalde. Varje gång jag svalde kändes det som om någonting var väldigt fel i min hals.
 
Jag kände mig hela tiden ful och vidrig och tjock, kollade mig själv i spegeln, skyltfönster, vattenpölar, bilar osv HELA TIDEN, tänkte på min vikt hela tiden, tänkte på mat hela tiden, tänkte på att vara smal hela tiden, tänkte på dieter hela tiden, tänkte på att kompensera för att jag åt hela tiden... mitt liv var helt ockuperat av detta. Så SJUKT jävla tråkigt och ONÖDIGT.
 
Livet är så mycket bättre än så om man bara vågar tillåta det!
 
Nu har jag fått hjälp. Äntligen. Och jag mår så JÄVLA mycket bättre nu, bara två månader in i behandlingen, som brukar ta ca. ett år. Jag tänker inte på mat hela tiden och jag hatar inte mig själv hela tiden och jag kan titta mig själv i spegeln utan att döma (ibland).
 
Lång väg kvar, men ett STORT steg på väg. Jag är så jävla stolt över mig själv för det! :)
 
Och angående din fråga: Du har säkert tröttat ut dina reflexer. Din kropp kämpar säkert emot att spy också, det är ju inte alls naturligt. Man förstör ju hela sin insida när man håller på så, ätstörningar är den dödligaste psykiska sjukdomen som finns enligt statistik. Det är verkligen farligt på riktigt!
 
Man måste ofta bli riktigt skrämd för att våga ta tag i sin ätstörning och skaffa hjälp. Att klara sig på egen hand brukar vara näst intill omöjligt, det har jag hört härifrån behandlingshemmet som jag är inlagd på nu.
 
Sök hjälp! <3  Spy inte mer. Hitta trygghet i dina nära och kära. Lycka till!

Så full att man inte kommer ihåg den tagna oskulden

 
Rebecka frågar:
Hej! Du, jag har en liten fråga. Det är en vääldigt lång histora egentligen men jag försöker dra det kort och komma till saken med en gång. Jag hade sex med en tjej andra gången vi träffades. Vi var båda fulla. Vi gick vidare efteråt och började prata, som mer än vänner. Sedan har vår relation gått jävligt upp och ner, orkar inte gå in på det. Komplicerat som fan helt enkelt. Men grejen är att hon är den enda jag haft sex med. Det var ett och ett halvt år sedan nu. Hon drack så mycket så vi fick ringa ambulans för hon blev medvetslös, så hon minns ingenting över huvudtaget. Jag berättade för henne efteråt att vi hade hånglat. Men jag sa inte att vi haft sex. Jag minns det knappt heller, inte hur det kändes. Jag minns bara ytterst korta sekvenser. Men jag ville inte säga det för jag ville inte riskera att förstöra något. Hon är min första kärlek helt klart.

Nu till saken. Jag har inte berättat för någon att vi låg med varandra. Inte ens med mina vänner som jag pratar med om allt. Men nu börjar det komma tillbaka till mig och jag berättade det för min närmsta vän igår. Grejen är att det är skitjobbigt att hon inte vet om det. Hon tog min oskuld. Jag vill att hon ska veta det, förstår du? Och det jag vil ha råd om är, ska jag säga det till henne? Blir det konstigt så sent efteråt? Är det något man vill veta? Jag försöker tänka mig in i hur jag skulle känna. Jag skulle vilja veta om jag har legat med någon, speciellt om det var någon som kan haft känslor för och så. Jag vill ingenting mer med henne, hon har krossat mitt hjärta tre gånger och vår relation är ganska fucked up. Men vi jobbar på vår kompisrelation. Nu när båda vet att det inte kommer bli något mer än vänner. Men ja, det skulle vara schysst om du vill svara eller åtminstone lägga upp denna fråga så kan någon svara på det. I need help ;S Kram!
 
Charlotte svarar:
 
Hej Rebecka! Åh vilken komplicerad situation! Jag har själv inte varit med om någonting liknande dock, så jag kan inte referera till vad jag själv har gjort.
 
Jag tycker nog ändå att du skall berätta för henne. Om du inte vill berätta med ord kan du kanske berätta via sms eller via mail/facebook/chatt? Det är ju som du skriver någonting man gärna vill veta, om man haft sex...
Sedan var det kanske inte det smartaste att ha sex i ett så onyktert tillstånd att man inte ens kommer ihåg det, men nu var det ju så det blev och det går ju inte att göra någonting åt i efterhand.
 
Det kan kanske bli mer komplecerat nu, om du berättar det efter så lång tid och själv vetat om det så länge. Men det är uppenbarligen någonting du tänkt på mycket och som gjort ditt sinne tungt, därför tror jag det är viktigt för dig att berätta för henne för att kunna gå vidare.
 
Att göra det så odramatiskt som möjligt är väl att föredra i en sån här situation. Hon kanske inte kommer tro dig eller så kommer hon bli sur för att du inte sagt något. Därför kan det vara bra att t.ex. bara sakligt berätta exakt hur det var "den där kvällen" och sedan kanske hur du känner för händelsen, varför du inte sagt något tidigare o.s.v. Så får du se hur hon reagerar. Förhoppningsvis tar hon det bra och kanske inte ens bryr sig eller så visste hon redan om det ändå.
 
Känner du att du inte vill berätta något för henne är det upp till dig tycker jag. Så länge det inte är någonting du grubblar över hela tiden och mår dåligt över så tycker inte jag att det är några problem att vara tyst om det.
 
Har några läsare varit med om liknande får ni JÄTTEGÄRNA kommentera och svara Rebecka! <3