Sankta Gertruds inlagda - Kapitel 1

Jag lovade att kapitel 1 skulle komma inom kort efter att jag publicerat prologen men det tog lite tid. Därför publicerar jag prologen IGEN här nedan, följt av kapitel 1 :) Hoppas ni gillar denna nya novell!! Det känns bra att skriva denna, den är liksom rätt i min själ.
 

Prolog

En sådan som jag platsade inte i den fyrkantiga, klarblå vardagen där allt var lagom, där alla dundrade mellan de olika klassrummen, sprängfyllda av återhållna känslor, där alla hade på ett ungefär liknande drömmar om sin framtid, en framtid som ingen egentligen längtade till. Jag ville aldrig som han och hon, inte ens som hen och jag blev illa berörd om någon misstog mig för att vara ”vanlig”, någon som alla andra. Jag var udda, eller speciell kanske man säger med ett finare ord, och därför var jag också utanför. Det priset var jag villig att betala för att slippa bli trängd i ett hörn.

Jag träffade Angelica en sällsynt kväll när jag bestämt mig för att lyda mammas råd och ”komma ut lite”. Jag gick till fritidsklubben, samlingsplatsen för högstadieungdomarna på helgerna.  Vi gick båda i åttan då, men i parallellklasser. Vi hade aldrig pratat förut eftersom min högstadiebubbla byggt sig stark och näst intill ogenomtränglig efter åren av mobbing med tillhörande ångest och osäkerhet. Hade jag inte sammanbitet klunkat den fränsmakande häxblandningen ur petflaskan och känt det där konstlade övermodet bubbla upp i kroppen där jag satt placerad på trappsteget framför dubbeldörrarna, hade jag säkert aldrig börjat prata med henne. Hon hade långt, svartfärgat hår och en vit sommarklänning och hon kallades för Angel. På den tiden visste jag inte om att jag kunde bli kär i tjejer, men när hon frikostigt berättade om att hon förut varit inlagd på en ätstörningsklinik och haft ihop det med en annan på sjukhuset, en något äldre lockhårig spanjorska, blommade någonting upp inom mig som en stor, svajande lust. Mammas uppmaning om att ”komma ut lite” fick därmed dubbla bottnar.

                      Lusten växte sig starkare allt eftersom minutrarna blev till timmar och timmarna till dagar, men mina tafatta försök att göra henne medveten om mina känslor gjorde sig inte förstådda. Angel höll mig på armlängds avstånd samtidigt som hon, likt oförutsägbara ovädersblixtar, då och då delade med sig av sitt djupaste inre. Gillade hon mig någonsin så som jag gillade henne?

Samtidigt som vår vänskap växte sig starkare blev det svårare och svårare att berätta. Hon rev och slet i mitt hjärta för varje gång hon gav mig en tolkningsbar blick. Det tog mig sex år att våga säga något. Tyvärr var mitt liv ingen askungensaga och Angel var inte intresserad av mig. Och det var bara början på mitt livs misär.

 

Det var på tvåårsdagen efter hennes död, elva år senare, som jag tappade alla mina spärrar och krossade alla piller jag kunde hitta på det svarta fyrkantiga ikeabordet hemma hos min klasskompis Liam. Angel hade lämnat ett svart hål i mig som aldrig läkt.

 

Kapitel 1

Jag vaknade av att någon vevade en hand framför mitt ansikte. Fingrarna smetades ut i luften och blev tre gånger fem i den höga hastigheten.

 

-          Flora! Flora! Flora! skrek han.

 

Hans röst lät långt borta, som om han pratade med mig genom ett långt järnrör. Jag kände hur jag ofrivilligt gurglade någonstans långt nere i halsen och trots att jag var långt ifrån klar i huvudet kände jag ett sting av skam över att han såg mig så här.

Liam var min närmaste vän sedan vi hamnade i samma klass på Konsthögskolan i Stockholm förra året. Han passade in som en pusselbit i min själ, kanske tog han över någonting som fattats där sedan Angel dött. Jag önskade att jag kunde känna sexuell attraktion till honom på samma sätt som jag var attraherad av hans personlighet.

-          Flora, för i helvete!

När jag blinkande öppnade mina rödsprängda, ljusbruna ögon möttes jag av hans stora kristallblå irisar. Han såg mer arg ut än ledsen, vilket gjorde mig irriterad.

-          Skrik… inte… mumlade jag.

-          Vad har du tagit för nåt?! fräste han. Jag var borta en halvtimme! En fucking halvtimme! Så kommer jag tillbaka och du är helt jävla väck?!

Jag kravlade mig upp i sittande ställning mot soffryggen, vilket gjorde att det kändes som en sten föll ner över mitt ansikte och jag tappade medvetandet igen.

 

Jag fick panik när jag vaknade i en sjukhussäng. Jag ville inte leva, men här var jag, likt förbannat, på en upplivningscentral bland gröna, friska hälsoväxter i fönstrena, vita neutrala väggar och doktorer med strama ansikten och desinfekterade sprithänder. Nej, tänkte jag. Låt mig gå mot ljuset. Jag har ingenting att hämta här längre. Den här verkligheten passar inte mig.

-          Flora Ahlin, kan du tala om för mig hur gammal du är?

-          Tjugosju… mumlade jag.

-          Det stämmer, bra. Kan du tala om för mig hur du hamnade här på sjukhuset?

-          Vem är du ens? sa jag surt.

Jag kisade mot sköterskan. Hon var medelålders, med rosiga kinder och underarmar som såg väl insmorda ut. Jag drog snabbt slutsatsen om att hon var av typen som tränade eller gick på yoga efter jobbet varje dag och sedan duschade och smörjde in sig, noga och länge.

-          Jag heter Yassin, sa hon och log mot mig. Vet du varför du är här på sjukhuset?

-          Jag… mådde dåligt, men nu är det väl bra, eller? Är jag frisk nu?

Yassin satte sig på sängkanten bredvid mig och strök mig försiktigt över mitt sönderblekta, blonda hårsvall.

-          Nej, jag måste dessvärre säga att du har en lång återhämtningsprocess framför dig. Du tog en överdos, Flora. Din kompis Liam var här och berättade allt. Han räddade ditt liv.

-          Fuck that! fnös jag. Jag ville inte bli räddad.

-          Har du suicidtankar?

-          Skojar du? Varför tror du att jag är här?

Yassin skrev någonting i blocket hon höll.

-          Jag ska se till att du får träffa en psykiatriker. Vi ska se till att det ordnar sig för dig.

Jag tryckte mina handflator mot ögonlocken så hårt att jag såg kaleidoskopiska mönster i grönt, vitt och rött. När jag släppte händerna hade jag fått sprängande huvudvärk och Yassin hade lämnat rummet.

 

En vecka senare gick jag motvilligt upp för den långa grusgången mot det psykiatriska sjukhuset jag skulle vara inlagd på under obestämd tid. Det hade gått väldigt snabbt för mig att få riktig behandling, vanligen brukade processen ta minst ett halvår hade jag fått höra. Jag var tydligen ett specialfall. Liam höll min hand och det kändes bra. Jag önskade att han aldrig släppte den. Vi hade delat på en spliff innan han skjutsat hit mig, för att lugna mina nerver. För att det troligtvis var sista gången jag fick röka på flera månader. Hans ljusbruna lugg blåste i vinden i takt med ärmarna på min stora svarta kofta. Jag stannade halvvägs upp mot den gigantiska sjukhusbyggnaden och vände mig mot honom.

-          Jag vill inte, viskade jag.

-          För min skull? sa han mjukt.

-          För vems annans skull? suckade jag.

-          Dina föräldrars?

Jag rynkade pannan och skakade på huvudet.

-          De bryr sig inte ett fucking skit om vad som händer med mig. De är ju alkoholister, jag har ingen kontakt med dem nu för tiden.

-          De kanske har blivit bättre?

-          Tro mig, de blir bara sämre och sämre.

Liam såg villrådig ut. Jag smekte med tummen i hans handflata och önskade att han skulle följa med mig in och stanna med mig för alltid.

-          Du är den enda jag har, sa jag tyst.

-          Äh…

-          Jo…och ja, tack… för att du hjälpte mig förut, by the way.

-          Du skulle dött annars. Och det var inte dina droger, vilket hade gjort mig till mördare.

Han kramade mig och vi fortsatte upp mot Sankta Gertruds sjukhus. Psykologen jag pratat med innan hade berättat att sjukhuset bara tog emot kvinnor över arton år. I den Södra Villan där jag skulle bo fanns plats för sjutton patienter som delade på tretton rum. Förutom de rummen fanns en hall, ett allrum, ett kök och två gemensamma toalett- och duschrum. Det var en allmänpsykiatrisk mottagning med patienter som främst led av depression, var bipolära, hade PTS, krisbeteenden eller borderline. Jag hade frågat psykologen om hur de andra patienterna var, om de var farliga, men hade inte fått något riktigt svar på det.

-          Vill du att jag kommer med in? Frågade Liam när vi stod på trappan upp mot dörrarna.

-          Ja, snälla gör det! bad jag.

-          Okej, om jag får för personalen. Jag är kvar så länge jag får.

Efter att han tryckt på ringklockan och vi blivit insläppta genom de låsta dörrarna kom vi in i hallen. Mitt hjärta dunkade hårt i bröstkorgen och jag ansträngde mig för att andas långsamt och djupt. Jag passade inte in här. Jag var ju inte galen, jag vara en vanlig människa. Att vara inlåst kändes redan för mycket. Två tjejer stod och pratade med varandra i dörren mellan hallen och allrummet. De sneglade mot oss när vi kom in.

-          Flora Ahlin? ropade en kvinna med röda glasögon och kort kopparfärgat hår från det lilla kontoret som låg i anslutning till hallen.

-          Ja, det är jag.

Hon viftade in mig till kontoret. Jag höll Liam krampaktigt i handen och tog honom med mig. Det stod ”Dolores Halm: Överläkare” på en skylt som stod placerad mitt på det stora träbordet som hon satt bakom.

-          Så du har pojkvännen med dig, sa hon stramt.

-          Min vän, sa jag och höjde ena ögonbrynet.

-          Ja, ja… vet du, här har vi strikta besökstider. Annars är det bara kvinnor som är tillåtna i Södra Villan.

-          Varför då? Vill ni isolera er från patriarkatet?

Jag skrattade åt mig själv medan Dolores suckade.

-          På sjukhuset har vi regler som måste följas för att det skall vara ordning. Idag kommer du att bli tilldelad ett rum där du kommer bo. Vi har åtta lite större rum som delas mellan patienterna, medan två av rummen är reserverade för patienter som inte klarar av att bo med någon annan.

-          Vad får jag då? Får jag bo själv?

-          Som det ser ut nu, kommer du att få bo tillsammans med en annan patient.

Jag suckade och kände ångesten krypa under huden.

-          I två av rummen bor våra nattskötare. Vi har personal dygnet runt för alla patienters trygghet.

-          Så man är bevakad hela tiden?

-          Det är inte för att bevaka er, det är för att se till att ni mår bra.

Att jag var en del av de hon pratade om gjorde mig svimfärdig. Jag förstod inte hur jag kunnat sjunka så lågt. Varför var jag här? Kanske var det på grund av mina föräldrar som inte kunnat ta hand om mig sedan de började dricka för mycket. De hade gjort mig otrygg och hatande mot andra människor. De hade gjort mig likgiltig eftersom känslor gjorde ont. Kanske var det på grund av att Angel dött och jag hade skuldbelagt mig själv för det. Kanske var det för att jag var lesbisk men ingen tjej någonsin ville ha mig. Kanske var det för att jag blev mobbad i skolan för att jag var tjock och konstig. Eller för att jag svalt mig själv under så lång tid och förlorade allt mitt självvärde. Kanske var det för att jag var tjock nu igen efter att jag försökt ta tag i mitt liv. Kanske för att jag på senare tid hade börjat blanda olika piller för att slippa känna. Kanske var det på grund av allt på samma gång.

-          Du skall få ett papper av mig med de rutiner som gäller, sa Dolores.

Hon räckte över arket till mig och rättade till sina glasögon.

-          Alla måste vara vid frukost klockan 7.50 på morgonen, vi brukar föreslå att man ställer väckarklockan på ringning klockan 7. Skötarna knackar på allas dörrar klockan 7.30 om man skulle försova sig.Vid frukost delas medicinerna ut för dagen...

-          Medicinerna? avbröt jag.

-          Ja, vi kommer att komma överens om vad för mediciner du kommer att ta.

-          Jag skall inte ta några mediciner.

-          Det är tyvärr ingenting du kan bestämma själv här.

-          Jag klarar mig bra på cannabis.

Dolores skrattade rått och skakade på huvudet.

-          Olagliga droger är inte tillåtna, vilket du förstår.

Jag kokade inombords.

-          Vad är lagligt här då? Benzo? Litium? Imovane? Ritalin? Du menar att den skiten är bättre än någonting som är naturligt odlat, någonting som är en växt?

-          Chilla, viskade Liam i mitt öra.

Dolores tittade sammanbitet ner i sina papper och ställde sig upp.

-          Vi kommer att ha möte tillsammans med doktorn i eftermiddag. Då går vi igenom allt. Nu skall jag visa dig ditt rum.

Jag lät henne gå förbi oss och ut i hallen. Jag höll fortfarande krampaktigt i Liams hand. Dolores knälånga puderrosa kjol var aningen för snäv för hennes figur och de guppande groparna i hennes rumpa glodde som hålögon på mig när vi gick efter henne i korridoren. Hon knackade på en av dörrarna längst bort, närmast duscharna.

-          Nova? Är du inne?

När hon inte fick något svar, svängde hon upp dörren till rummet. Vi följde efter henne in. Det var ett litet rum med två enkelsängar, två nattduksbord med utdragbara lådor och två garderober. De stora fönstrena mot bakgården var öppna inåt, men gallerskikten skvallrade om att det inte gick att rymma därifrån. Rummet var inrett i tråkiga färger, väggarna var ljusgrå och  överkasten på sängarna ljusblå. Novas sida var stökig och hennes säng var uppriven. Det låg en halväten banan på en trave modetidningar på golvet bredvid hennes säng och en stor röd resväska låg uppfläkt bredvid hennes garderob med kläder utspillda över hela golvet. En knapp över vardera säng lyste i klarrött mot mig. The panic buttons.

-          Här kommer du att bo. Jag skall be Nova städa upp när jag ser henne. Hon är nog i allrummet. Skall vi gå dit och ta en titt?

Jag ryckte på axlarna. Känslan av panik började övertas av likgiltigheten som jag hatade mest av allt. Det var likgiltigheten som var farlig, den som gjorde att man sket i allt och kunde proppa i sig piller eller skära sig tillräckligt djupt i handlederna. Liam släppte min hand och gned sin egen mot byxbenet.

-          Handsvett, skrattade han.

Jag log svagt och flätade in mina fingrar i hans igen efter att ha torkat av min egen mot koftan. Dolores väntade in oss i dörröppningen till allrummet. Där inne satt de flesta av patienterna. Rummet var inte speciellt stort, men det var högt i tak. Vid en av långsidorna stod en tv-apparat på en avlång tv-bänk. Tre stora soffor stod i en halvcirkel framför tv:n. På soffbordet låg travar med olika tidningar. Vid andra sidan av rummet stod ett stort ekbord med stolar runt och längs väggenn fanns skåp där jag skymtade olika pysselgrejer. Tre datorer på små bord stod längs väggarna. Genom de stora gallerfönsrena såg jag den lummiga bakgården och vägen ner mot vattnet, bryggan och de förtöjda ekorrna. Det hade lika gärna kunnat vara ett kollohus ute på Barnens Ö. Men det här var någonting helt annat.

 

-          Nova, här är din nya rumskamrat Flora, sa Dolores och pekade på mig.

De flesta av tjejerna i sofforna vände sig om och stirrade på mig. Jag log ansträngt och vinkade med den hand som inte höll i Liam.

-          Tja, sa Nova.

Hon satt i skräddarställning på golvet framför tv:n med prickiga leggins och en mörkröd sammetsskjorta. Hon hade långt, rakt, mellanbrunt hår och intensiva mörkbruna ögon. Det var någonting i hennes blick som påminde mig om en gammal klasskompis i lågstadiet som hette Jannike, klassens översittare. Det såg ut som om Nova fick allt hon ville, som om hon var en mästare på att manipulera.

-          Hej, sa jag.

Jag svepte med blicken över de andra tjejerna och fastnade på en av dem, en som låg ner med slutna ögon i en av sofforna med sportstrumpor uppdragna långt upp på vaderna och en oversize-tshirt under en svart väst. Hon var nog den snyggaste tjejen jag sett sedan… så länge jag kunde minnas. Hennes kropp var kurvig men verkade muskulös och hon hade tatueringar över båda armarna, bröstet och det jag kunde se av benen. Hennes långa mörkbruna hår hade röda inslag och hon hade piercing i näsan och underläppen. Hennes överläpp var något utåtstående och såg saftig ut. Hon öppnade ögonen som om hon kände att jag stirrade på henne. De var intensivt mörkgröna. Jag kände hur mitt hjärta gjorde ett dubbelslag när hon krökte ena mungipan.

-          Jara, om du skall sova får du gå in på ditt rum istället för att ta upp hela soffan, sa Dolores och puffade på hennes ena ben som låg över soffans armstöd.

-          Jag sover inte, sa hon trött.

Hennes mörka röst gjorde knottror på mina armar. Om jag inte fick henne kunde jag lika gärna dö. Igen. 

 
 
1 Hanna:

skriven

Är detta om ditt liv? Tragisk början med dödsfallet isåfall . Men härligt slut:)du är väldigt bra på att skriva dessa noveller!

Svar: Inte mitt liv haha! :)
Presentation:

2 Hanna:

skriven

Haha, shit tyckte det lät lite dramatiskt, men man vet ju aldrig :p

3 Josse:

skriven

yey!, en ny novell :)

4 Tove:

skriven

Så himla bra, älskar dina noveller :)

5 Anonym:

skriven

När kommer nästa kapitel?

Svar: Skriver nu :) snart ute!
Presentation:

Kommentera här:

Lämna personangrepp och andra otrevligheter där de hör hemma: i en förpestad hjärna. Här finns plats för läsarfrågor, ris och ros som rör bloggen och andra trevligheter. Har du en hemlig fråga eller vill komma i kontakt med mig kan du istället maila på: varalesbisk@gmail.com