Sankta Gertruds inlagda - Kapitel 2

KAPITEL 2
 

Klockan 18 var det middag och även tiden då Liam blivit ombedd att lämna sjukhuset. Jag följde med honom till dörren på skakiga ben och en stor klump i magen. Jag räknade strecken i det beigeprickiga plastgolvet där plasten tog slut och tog vid och släpade mina svarta Dr Martens efter mig. Min hand var tillbaka i hans, jag var inte redo för att bli lämnad ensam. Jag skulle aldrig vara redo.

-          Jag pallar inte, viskade jag med hackig röst.

-          Du pallar visst, det här kommer vara så bra för dig.

-          Men dörren ut är låst. Jag kommer få panik! Jag kan inte ens röka en fet.

Han tittade sig omkring.

-          Kolla i fodret på din väska så kanske du hittar något kul, flinade han.

-          Seriöst?

Han ryckte på axlarna.

-          Jag kanske råkade stoppa ner en present till dig.

-          Ärligt? Fan vad snäll du är.

-          Äh. Det var tur att det inte låg i något av de vanliga facken, då hade de konfiskerat det i genomsökningen förut.

Han gick mot de gallerförklädda dörrarna i hallen och jag följde efter honom. Kylan från springan i dörren gjorde knottror på min hud. Jag ville bara smälla upp dörrarna och överösas av den kalla sensommarluften, lösas upp i stoft och flyga därifrån. Men jag var fast besluten om att må bra nu. För Liams skull. Därför kunde jag inte gå.

-          Jag kommer och hälsar på dig på torsdag klockan fyra, när det är besökstid. Okej?

-          Okej…

Mina ögon fylldes av tårar samtidigt som han böjde sig mot mig och tryckte sina läppar mot mina, sådär återhållssamt som han alltid gjorde.

 

 

Jag stod kvar länge och stirrade rakt in i dörrarna som ena sekunden varit öppna och ramat in framsidan av husets sommarträdgård och andra sekunden hade stängts hårt, som två fyrkantiga kolosser, en avskärmning mellan mig och verkligheten. Tårarna forsade ner för mina kinder och jag slickade mig om läpparna för att fånga upp hans läppar som varit där bara för några minuter sedan.

-          Söt pojkvän du har.

Jag svängde runt och såg Nova komma gåendes genom hallen mot mig. Hennes smidiga, kattliknande rörelser upprörde mig, jag ville bara vara ifred. Att inte ens få ha ett eget rum gjorde mig redan galen.

-          Nej! Vi är bara vänner, sa jag och torkade med baksidan av handen över mina kinder.

Samtidigt sneddade Jara över hallgolvet. Hon sneglade inte ens mot mitt håll, men jag hoppades att hon hörde vad vi sa.

-          Jaha. Är du lesbisk? frågade Nova.

Jackpot! tänkte jag först, eftersom Jara nu skulle få reda på att jag spelade i kvinnornas lag. Sedan blev jag plötsligt riktigt arg, när jag såg Novas ihopskrynklade ansiktsuttryck och spydiga tonfall.

-          Vadå, ser jag lesbisk ut, eller? sa jag stött.

-          Nej, inte så där överallvarligt, inte butch liksom, men du verkade så ”aldrig i livet” till pojkvän-grejen, om du förstår vad jag menar. Liksom, HELL NO! Hade jag haft en så snygg killpolare hade vi… hade vi inte varit polare för vi hade varit tillsammans. Eller knullkompisar i alla fall.

Jag rynkade pannan och skrattade till.

-          Eh, okej. Fast jag är bara kompis med Liam, på riktigt.

-          Så du är lesbisk?

-          Men lägg av! stönade jag och började gå mot matsalen.

-          Du behöver inte bli arg! Alla här inne är fan lesbiska, det är liksom normen här.

-          Är alla? sa jag skeptiskt.

-          Nej, men typ en, eller två…

Jag tänkte att Nova var den mest korkade människa jag träffat. Hon var högljudd, påfrestande och allmänt otrevlig.

-          Själv är jag straight, fortsatte hon. Typ den enda här inne.

-          Trevligt för dig då, sa jag sammanbitet.

-          Får man fråga varför du är inlagd? Är du tvångsinlagd?

-          Nej, jag är inte tvångsinlagd. Och nej, man får inte fråga.

Vi hade kommit in i matsalen där de flesta redan satt ner och åt vid de avlånga, rektangulära matsalsborden. Vi hämtade pasta med köttfärssås och grönsallad från en av matvagnarna vid ena långsidan av rummet och satte oss vid ett av borden  Till mitt missnöje satt snygg-Jara vid det andra bordet, med ryggen emot. I samma stund som jag förde gaffeln mot maten på tallriken kände jag hur ångesten jag tidigare förknippat med mat tog över hela min kropp och det blev näst intill omöjligt att kunna svälja.

-          Hard time? sa Nova.

-          Låt mig vara, muttrade jag.

-          Är du också ätstörd?

-          Vadå, är du?

-          Bland annat. Jag har varit inlagd på ätstörningskliniker förut. Två olika. Blev inte bättre för det. Här fokuserar de inte på själva ätstörningen, det är mest medicinering och hålla allmän koll på allt som gäller. Nu har jag fått diagnostiserad adhd och depression. Adhd, det har två andra av mina syskon också. Stackars satar, mina föräldrar. Inte konstigt att mamma dricker sig redlös varje dag. Eller att pappa aldrig är hemma.

Jag satt tyst och tuggade sakta på bitarna av spaghetti som kändes som långa maskar i min mun. De växte och blev bara mer och mer äckliga för varje gång mina tänder vidrörde dem.

-          Mina föräldrar är också alkoholister, mumlade jag, halvt bortkopplad från verkligheten.

-          Pappa slår mamma och mina syskon. Men inte mig. Aldrig. Jag fick väl ta det psykiska, kanske. Jag har fan blivit skadad av skiten.

-          Jag… beklagar.

Jag ville inte att Nova skulle öppna upp sig för mig så snabbt. Jag var inte redo att lyssna på någon annans problem, jag ville bara vara ifred.

-          Förlåt, jag liksom bara väller ut hela mitt liv över dig. Alltså, sorry.

-          Det är lugnt.

Jag lade ner gaffeln på tallriken. Det var lönlöst att äta ikväll.

En av behandlarna kom och satte sig bredvid oss.

-          Hej, sa hon och log brett.

Hon hade långt ljust hår uppsatt i en hästsvans och stora, snälla blåa ögon.

-          Hej, sa jag.

-          Jag heter Maria. Du kommer träffa mig en hel del här.

-          Okej, sa jag  svagt. En hel del, betyder det att jag kommer att vara inlagd länge?

-          Åh, jag vet inte hur länge det blir för dig, log Maria.

-          Jag har varit här i sex månader, sa Nova.

Jag stirrade på henne.

-          Sex månader?!

-          Det är standard att stanna ungefär ett år, sa hon.

-          Stämmer det? svalde jag, och vände blicken mot Maria.

-          Det är olika, sa hon trevande. Du får prata med din psykiatriker imorgon om det.

Jag kände hur uppgivenheten slog över mig. Maria gav Nova en allvarlig blick innan hon reste sig och gick därifrån.

-          Tycker du att hon är sexig? frågade Nova mig när jag tittade efter henne.

-          Nej! fräste jag.

-          Men du är lesbisk?

-          Men håll käften! fräste jag, och reste mig upp med ett ryck. Jag tog min bricka och drämde ner den i bordet så att pastan flög.

Alla vände sig mot mig när jag reste mig upp och stormade ut ur matsalen med gråten i halsen. Det enda jag tänkte på var det som fanns i fodret på min väska. Jag sprang in på mitt och Novas rum och började slita i väskan. Mina händer darrade av vrede när jag trevade runt i fodret. När jag hittade det mjuka cigarettpaketet kände jag ett lugn ta över hela min kropp för ett ögonblick. En bit av Liam var kvar hos mig ändå. Jag fiskade upp paketet och öppnade det. Han hade inte rullat bara en, inte ens bara två. Han hade rullat tio stycken. Jag kände hur tårarna föll över mina kinder. Det var inte främst för att jag behövde röka just nu, det var för att jag älskade Liam så mycket. Jag var inte beroende av cannabis, jag tror inte man kan vara det. Men jag behövde röka ibland för att stabilisera mitt humör och bli lugnare. Som nu.

Nova kom in i rummet utan att knacka först. Jag ryckte till och slängde ner paketet i fodret igen.

-          Classic, sa hon. Vad har du med dig in?

-          Inget, sa jag panikslaget.

-          Lugn, jag är ingen tjallare.

-          Du är fan fett jobbig, alltså. Vad fan, låt mig vara!

-          Det är så här jag är. Take it or leave it.

-          Jag kan ju inte “LEAVE IT!” utbrast jag.

-          I’m just saying, om du vill röka kan jag hjälpa dig.

-          Ursäkta? Jag kan själv.

-          Inte här inne, då går larmet. Vart hade du tänkt att röka om man får fråga?

Jag hade inte tänkt på det.

-          Ehm… toaletten, sa jag efter en stund.

-          Du får inte gå på toaletten utan personal.

-          Fuck! Är det sant?

-          Japp.

-          Men jag är inte ätstörd… längre.

-          Det gäller alla här. Oavsett om man spyr eller inte. Oavsett om man skär sig själv eller ej. Ingen får vara obevakad på toaletterna.

-          Det här är ett fucking dårhus, fräste jag.

-          Eh, ja… välkommen till verkligheten, skrattade hon.

-          Hur gör man då… om man vill röka?

-          Jag röker. Du kan hänga på mig så skall jag visa dig. Om du får gå med ut nu, det vill säga, efter ditt vredesutbrott nyss.

-          Det var ju ditt fel.

-          Det var ditt fel från början, du svarar ju aldrig.

-          På vad?

-          Om du är lesbisk?

-          Vem bryr sig vad jag är?

-          Jag är nyfiken! Sen vill jag inte bli våldtagen när jag sover.

-          Men allvarligt? Tror du på allvar att…

-          Det har hänt förr.

-          Va?

-          Min förra roomie var lesbisk. Hon var på mig när jag sov.

-          Men… vad gjorde hon?

-          Hon hann inte så mycket. Stoppade in några fingrar under mina trosor. Då sparkade jag in henne i väggen. Nu är hon inte kvar i den här byggnaden längre.

-          Men va? Vilket jävla psyko.

-          Det är ju ett psyksjukhus, så det är väl det folk är här inne. Jävla psykon. Hon gjorde mig rädd för lesbiska. Därav min fixering. Personalen verkar leva i en värld där alla är heterosexuella, de verkar tro att kvinnor generellt har en sexlust på noll. Men så är det ju inte. Jag är inte homofob eller nåt, jag är bara rädd.

-          Okej, ja… förstår det, efter det där… eh. Men du behöver inte vara orolig för mig. Jag är… inte sån. Alltså, jag är gay, men jag är ingen jävla våldtäktsman, kvinna, eller vad säger man?

Nova knäppte med fingrarna framför mitt ansikte.

-          Jag visste det! Jag såg det direkt. Att du var lesbisk.

-          Skall jag be personalen att flytta mig, eller?

-          Nej, det är lugnt. Eller?

-          Men herregud! Jag kommer inte röra dig, du är för i helvete inte min typ heller!

Nova såg stött ut för en sekund, sedan fortsatte hon med samma hetsiga rörelser.

-          Whatever, skall vi gå och röka eller?

-          Ja, visa mig då, hur ”man gör”.  Men om det blir något knas får du ta på dig skulden. Allt är ditt fel, även att jag blev arg i matsalen.

-          Ja, ja… okej!

 Hon tog täten ut i korridoren och ledde oss bort mot kvinnan som hon kallade för ”portvaktaren”. Efter en snabb visitering fick vi gå ut på altanen utanför. Mitt inre pendlade mellan att jubla av friheten och förtvina av tanken över att jag ändå var tvungen att vara kvar. 

1 josse:

skriven

vill ba läsa mer :)

2 Ellinor:

skriven

Åh så bra!!
Vill bara läsa mer :D

3 Anonym:

skriven

Hallå

Kommentera här:

Lämna personangrepp och andra otrevligheter där de hör hemma: i en förpestad hjärna. Här finns plats för läsarfrågor, ris och ros som rör bloggen och andra trevligheter. Har du en hemlig fråga eller vill komma i kontakt med mig kan du istället maila på: varalesbisk@gmail.com