Sankta Gertruds inlagda - Kapitel 3

 
 
Kapitel 3
 
 

Jag kunde inte se college-filmer längre. De påminde om sjukhuset, fast de var som natt och dag. Samma stomme, olika innehåll. Hjälplöst och inrutat med förutsägbara slut. Min bärbara dator gick istället igång på dramafilmer där klimax bestod av gråtscen efter gråtscen. Jag och de andra tjejerna på Sankta Gertruds sjukhus hade börjat komma överens, men jag var rädd för en del av dem. Jag hade hört både det ena och det andra om de inlagdas förflutna. Planerade rån, misshandel, till och med mord. Vad som var sant visste jag inte. Två veckor instängd i byggnaden hade gått snabbt och sakta på samma gång. Särskilt eftersom Liam inte kommit och hälsat på ännu. Han gjorde mina dagar till en jojo i gungning. Jag hade börjat tänka att han bestämt sig för att jag inte var värd resan från Stockholm hit ut på landet. Jag kanske inte betydde någonting för honom längre.

Första gången jag mötte läkaren fick jag fylla i en hög med papper, följt av att vi i samråd med varandra bestämde min dagliga dos av efexor och mirtazapin. Under tiden jag varit inlagd hade jag även fått benzo två gånger, när ångesten blivit för stark. Jag hatade benzo för att jag älskade det så mycket. Känslan av att inte känna någonting var det bästa som fanns. Jag ville inte älska någonting så mycket, när det var någonting jag inte kunde ta varje dag. Min kropp gick igång på benzo, jag slappnade av och jag fick sinnesro, äntligen. Men det var ingenting jag naturligt skulle ha, uppenbarligen. Vem hade bestämt det, egentligen? Varför hade vissa människor mer ångest än andra? Jag tyckte det var orättvist. Nova hade erbjudit sin adhd-medicin när jag mådde som sämst på nätterna, men egentligen ville jag inte knapra några piller alls. Jag ville bri frisk från mig själv, på ett naturligt sätt. All slags medicin lade ju bara locket på.

Sedan var det det där med familjestrukturer. Ju längre jag var inlåst på Sankta Gertruds, ju mer tänkte jag på det. Hur vissa i familjerna blir favoriserade av föräldrarna, av syskonen och husdjuren. Hur det alltid är så, i alla fyrkantiga boxar fyllda med människor och djur, individer som kallar just sin box för sitt hem fast det egentligen bara är en illusion. Allting är en illusion. Jag var yngst i min familj och mina två storasystrar var de som var de ”riktiga” syskonen Ahlin. Jag var på låtsas, jag var ivägen. Så hade det alltid varit, men jag hade inte tänkt på det på samma sätt innan, inte sedan jag blev vuxen åtminstone. När jag var barn reflekterade jag alltid över om mina föräldrar älskade mig, ”vem älskar du mest i hela världen?” var en standardfråga jag brukade ställa till mamma och pappa innan jag somnade på kvällarna. Svaret var alltid ”mina barn”, men jag visste någonstans inuti att det främst var Petra och Jenny det gällde. Här inne på sjukhuset hade jag för mycket tid att tänka på hur det var. Allt hade alltid varit mitt fel om någonting hände under min barndom, medan mina systrar, som var tio och tolv år äldre, aldrig var boven. Det var något fel på mig, jag fungerade inte som de. De visste hur man skulle ställa fram maten på bordet så att pastasåsen inte stänkte på mammas blommiga duk, de visste hur skjortorna skulle hängas så att pappa inte blev ilsken av eventuella skrynklor när man hjälpte till. Jag upplevde ofta att allt jag gjorde blev fel. Vi var tre syskon, men det var en storasyster och en lillasyster. Vad var jag? Jag var ett sladdbarn, någon som blivit till av misstag. Jag var inte den ännu yngre lillasystern, jag var bihanget. Misstaget. Mammas favorit var min storasyster Petra, för hon var bäst på att dammsuga och laga mat och samtidigt var hon tyst och tog ingen plats, varken fysiskt eller psykiskt. Pappas favorit var Jenny, hon var intresserad av allt pappa var intresserad av, politik, sport och meningslösa diskussioner angående dagens nyheter. Det kändes ibland nästan som om Jenny låtsades gilla saker bara för att pappa skulle fortsätta att ha henne som favorit. Jennys favorit i familjen var Petra och Petras favorit var mamma. Det var allt för tydligt nu och ju äldre jag blivit, desto svårare blev det att träffa familjen på gemensamma semestrar eller familjemiddagar. Jag insåg varför jag känt så nu. Och att det påverkat mig. Jag kände mig tom. Det kom till en punkt när jag förstod enda in i märgen att jag inte var en rikig del av familjen, det var ingen mening att jag ens hörde av mig till dem längre. Så långt hade det alltså gått. Sedan jag blivit inlagd hade mamma visserligen hört av sig till mig, men då hade hon varit berusad som vanligt. Hon hade knappt uppfattat vart jag var och varför, jag visste inte ens om hon skulle komma ihåg att hon hade ringt mig dagen efter. Nu när även Liam slutat höra av sig kände jag mig ensammare än någonsin. Jag hade alltid varit en väldigt fysisk människa, min själ behövde närhet för att känna ro. Det behövde inte ens vara fysisk närhet, den psykiska närheten var minst lika viktig, känslan av att någon förstod en och lyssnade på ens inre funderingar med öppenhet utan att döma, det saknade jag nu. Min rumskompis Nova var i motsats till mig livrädd för närhet, vilket inte direkt ökade mina chanser till att ens få en kram eller en genuin pratstund. Hon flydde verkligheten med sina mediciner varje dag.

 

 Jag sneglade på Jara i korridorerna dag ut och dag in och fyllde mina fantasier om att hon låg över mig, krossade mig med sin närvaro. Men i verkligheten tittade hon inte ens åt mitt håll, i hennes ögon var jag väl bara en dum, fet kossa som ingen ville ha. Allra minst någon som Jara. Högstadieflickan tog plats i min hjärna igen och fyllde mig av kroppsångest som fick mig att välja bort kolhydraterna i matsalen. Mitt ätstörda förflutna syntes alltför tydligt i mina journaler, men än hade ingen påpekat mina matvanor på sjukhuset. Jag visste att det var dumt att äta dåligt nu eftersom jag visste att livet var ett helvete när jag var ätstörd, men jag kunde inte hjälpa det, jag ville så gärna bli omtyckt och få kontroll över någonting i mitt liv. Att Angel dött på grund av sin ätstörning ville jag inte tänka på nu.

 

På torsdagen veckan därpå väntade jag spänt i hallen hela dagen på att Liam skulle komma. Eftersom han inte kommit föregående torsdag antog jag att han skulle komma denna gång. Jag satt i den blå nedsuttna soffan och förruttnade medan ögonen stirrade hål på dörren. Jag tänkte på Angel, min första riktiga kärlek, och på vad som skulle ha hänt om hon istället blivit inlagd på ett sånt här ställe innan det gick för långt. Hon kanske hade levt idag då, vi kanske hade varit ett par. Men innerst inne visste jag att hon aldrig någonsin tyckt om mig på samma sätt som jag tyckte om henne. Jag och Angel hade börjat tävla i vem som kunde bli smalast den där sommarn när vi slutade nian. Vi firade ett år som bästa vänner och drack en hel back med olika läsksmaker i hennes mammas trädgård. Efter att vi druckit upp allting sa hon att en enda flaska innehöll 400 kalorier och det slutade med att vi båda tvingade ner fingrarna i halsen över hennes mammas rosenbuskar tills vi blev alldeles snurriga.

-          Om man dricker eller äter och sedan spyr, då kan man få i sig hur mycket som helst och ändå vara smal! fnittrade Angel.

Jag hade skrattat, men idag ekade skrattet ihåligt mot mentalsjukhusets väggar. Allting hade gått sönder i mig av den där dumma idén. Jag hade blivit förstörd inifrån och ut och Angel hade dött. Hon hade på riktigt dött. Hon fanns inte mer. Jag hade blivit ensam kvar i min depressiva vardag. Jag antar att jag hade hittat någon form av substitut för henne i Liam, men det var självklart inte detsamma. Ingen kunde någonsin ta den första kärlekens plats.

-          Väntar du på någon?

Jag rycktes ur mina tankar och stirrade på Jara som plötsligt stod mellan mig och dörren.

-          Eh, ja, sa jag förvirrat.

-          Vill du ha sällskap?

Jag svalde och nickade.

-          Okej, log jag.

Hon satte sig bredvid mig och smekte tungan över läpparna.

-          Vem väntar du på?

-          Någon som kanske inte ens kommer…

-          Det är ofta så det brukar vara, log hon.

-          Är det?

Hon log och drog upp benen i soffan.

-          Hur känns det nu, efter att du varit här ett tag?

-          Det känns… tungt, sa jag.

-          Förstår. Men det blir lättare. Har du hört något om hur länge du skall vara här?

-          Inget. Du då?

-          Jag kommer aldrig ut, skrattade hon.

-          Allvarligt?

-          Nej, jag vet inte. Jag har varit här två månader. Det lär bli en stund till. Jag är fan inte okej i hjärnan än.

Hennes hår låg silkeslent och mörkt över ena axel, hon doftade midnatt. Hon såg stark ut i basketlinnet hon hade på sig. Jag passade på att studera hennes ansiktsdrag på nära håll, utan att verka för läskig. Hennes läppar var sexiga, hon hade lite underbett. Hennes ögon var djupt mörkgröna, som mossa. Jag suckade ofrivilligt av åtrå.

-          Vad är du inlagd för?  frågade hon.

-          Jag tog en överdos. Av olika anledningar.

-          Samma här, sa hon.

-          Oj, okej, sa jag. Hur gick det till?

-          Det är lite luddigt… jag har mått piss i hela mitt liv typ. Tagit det ena och det andra så länge jag kan minnas. Men den där kvällen hade jag käkat världens cocktail alltså och min dåvarande tjej hittade mig i min säng när hon kom tillbaka från sin snubbe.

Mitt hjärta hoppade till i bröstkorgen när jag insåg att hon gillade tjejer.

-          Oj… men, jaha… Fan vad jobbigt. Så ni hade ett öppet förhållande?

-          Fuck no. Hon var en jävla bitch, vänstrade jämt. Med mig. Jag var hennes andrahandsval, snubben var pappan till hennes barn och shit. Hon behandlade mig åt helvete. Jag är bra på att hamna i sådana relationer.

-          Fy fan, sa jag medlidsamt.

-          Har du nån brud då? Eller förlåt, kille? Jag utgår ifrån att alla är gay eftersom jag är det, men det är ju rätt skevt.

Jag skrattade.

-          Nej. Jag är miserabel och ensam. Min första kärlek dog för två år sedan.

Vad fan säger jag? Hur kunde jag ens få ur mig något så osexigt. Miserabel och ensam… vem fan ville vara med en sådan? Herregud. Och varför drog jag upp Angels död? Jag måste vara sämst i hela världen på att lägga in en stöt.

-          Shit, sa hon dämpat. Av vadå?

-          Anorexi och bulimi. Sen efter det har jag liksom tappat lusten.

Vad i helvete? Varför sa jag så? Tappat lusten?! Jag hade aldrig varit så kåt som jag var just nu. Kom igen, Flora! Du måste rädda det här!

-          Snubben du kom hit med då?

-          Jag tänder inte på killar, vi är bara vänner. Eller.... var vänner, verkar det som. Han har tydligen glömt bort mig redan.

Helvete. Sluta tyck synd om dig själv, din jävla idiot! Vadå, glömt bort dig? Det gör dig inte direkt mer attraktiv, idiot!

-          Nej då, det tror jag inte. Han är väl busy med sitt liv utanför bara, du vet att tiden går så mycket långsammarre här inne, vi märker varenda minut medan tiden där ute bara seglar förbi.

-          Sant, log jag.

Hon lutade sig mot mig och kupade handen runt sin mun.

-          Förresten, det går rykten om att du har lite grönt inne på rummet. Vågar man röka eller?

-          Jag har rökt, men det är nojigt… särskilt med Nova som roomie, man vet aldrig när hon skall få ett nervsammanbrott och hämta någon personal. Hon tror typ att jag kommer våldta henne!

-          What? Seriöst, är hon helt dum i huvudet eller?

-          Nej, men jag vet inte… hon sa något om att det hänt förut.

-          Lita inte på någonting hon säger. Hon är mytoman!

-          På riktigt?

-          Yes, hundra procent!

-          What the fuck… så allt hon har sagt till mig har varit en lögn?

-          Vad har hon sagt?

Jara såg orolig ut på något sätt.

-          Inget speciellt, eller, hon har väl berättat saker om andra inlagda och så.

-          Lita inte på henne! Har hon sagt något om mig?

-          Nej, skrattade jag. Oroa dig inte.

Hon puffade till min axel och tittade på mig med flirtig blick.

-          Okej, Flora.

Jag svalde hårt. Hon visste mitt namn! Hon visste mitt namn!

-          Hur gör vi med rökat då? log jag.

-          Jag pallar inte att någon ser oss röka eller känner lukten. Jag vill inte stanna här förevigt liksom. En idé är väl att vi ber om kökstjänst imorgon och passar på att baka lite special brownies, vad tror du om det?

-          Luktar det inte om man bakar med det då?

-          Jag tror inte det, det borde det inte göra. Jag kommer fan inte ihåg, var så längesedan för mig. Det lär inte lukta lika mycket som när man röker och kökschefen lär inte fatta vad vi håller på med i alla fall.

-          Okej, vi kan ju testa, sa jag. Eller kan vi googla, Flashback har väl svar på det mesta.

Hon skrattade och puffade till min axel igen.

-          Googla du! Jag får inte använda datorn den här veckan.

-          Vadå, varför?

-          Fan vet jag, sa hon hemlighetsfullt.

-          Eh, okej…

Hon reste sig upp och log.

-          Ser fram emot imorgon, Flora!

Jag log tillbaka och kände mig alldeles varm i kroppen.

Den natten kunde jag inte sova alls. Jag tänkte på får som hoppade över grindar i ändlösa rader, på dörrar som öppnades och stängdes och Angel som, i sin skelettskepnad, höll om mig den där sista gången jag såg henne i livet. Jag kunde inte rymma ifrån den där ihåliga känslan som hon lämnade efter sig. Vad fanns det för mening med att en människa kom in i ens liv och förändrade allt, bara för att försvinna och dö sådär?

När jag vaknade var klockan långt innan väckning och det var alldeles tyst i huset. Jag blinkade och strök med handen över mitt lår medan jag försökte urskilja vad klockan var. Det var ljust ute, men det var sommar och solen gick upp tidigt. Jag svängde över fötterna ner på golvet och sneglade mot Novas sida av rummet. Hon låg med ryggen mot mig och andades tyst in i väggen. Hennes bruna hår låg över kudden. Hon hade blivit lite utav en lillasyster i huset, även om hon var jobbig tyckte jag om henne på något sätt. Hon var vilsen och hade ingen riktig hållpunkt i livet. Kanske lite som jag. Jag grävde fram de rullade cigaretterna ur fodret på min väska och öppnade en av dem i min hand. Liam hade blandat gräset med tobak så jag började sortera ut det gröna på mitt nattduksbord. Tobaken blev en något större hög till höger. Jag öppnade den sista cigaretten också och gjorde detsamma med den. Sedan sopade jag försiktigt ner gräset i den lilla lådan jag hade mina smycken i, efter att ha tagit ut smyckena. Jag hade ingenting annat att bevara gräset i tills jag skulle möta upp Jara i köket så det fick duga så länge. Nova vände sig om i sängen och mumlade någonting, men öppnade inte sina ögon så jag antog att hon fortfarande sov. Jag gick ut i korridoren och kände hur den kalla luften slog mot mig. Golvet knarrade när jag gick mot hallen och fönstrena släppte in morgonsolen i små strimlor mellan det vitmålade gallren. Jag kände ett konstigt lugn, blandat med en euforisk förväntan inför kökstjänstgöringen.

En dörr öppnades i slutet av korridoren och en annan tjej stirrade mot mig i halvdunklet. Det var Jemmy Lund, en smal, lång tjej med axellångt sönderblekt hår och stora, ihåliga blå ögon.

-          Hej, sa jag och log mot henne.

Hon var för tillfället yngst på avdelningen med sina nitton år och hade blivit inlagd ungefär samtidigt som jag. Hon sa oftast ingenting och tog med sig en av sina tjocka böcker vart hon än gick.

-          Hej, viskade hon.

-          Vet du vad klockan är? frågade jag.

-          Fyra, svarade hon.

-          Helvete.

-          Kan du inte heller sova? frågade hon.

-          Nej. Helvete.

-          Ja, det är ett helvete.

-          Vadå?

-          Livet.

Hon gick tillbaka in i sitt rum och stängde dörren tyst efter sig. Jag kände ett obehag i hela kroppen och smög tillbaka mot mitt eget rum genom korridoren. Jag ville inte vara kvar här. 

1 Anonym:

skriven

Bra skrivet! Shit vad duktig du är. / Hanna

Svar: Tack!! <3
Presentation:

2 Rebecka:

skriven

Haha, shit, jag bor nästan vid det där mentalsjukhuset dessutom jobbar jag inne på området. Numera känt som Norra sjukhuset eller Gertrudsvik. Jävligt läskigt område att vara på när man var liten kan jag lova. Coolt att du skriver om det!! Måste läsa :D

Svar: Hahaha ååh! Vad kul! Jag inspirerades bara av det, har aldrig varit där. Gjort research om området. Men ville att det skulle vara fiktivt. Hoppas det inte känns knas att läsa om.
Presentation:

3 Sofia Kihlström:

skriven

Meeer!!! 😄

4 Anonym:

skriven

När kommer nästa kapitel? Älskar novellerna du skriver

Svar: Åh va kul! :) snaart! :D
Presentation:

5 Anonym:

skriven

Meeeer!!

6 Anonym:

skriven

Väntar fortfarande :)

Kommentera här:

Lämna personangrepp och andra otrevligheter där de hör hemma: i en förpestad hjärna. Här finns plats för läsarfrågor, ris och ros som rör bloggen och andra trevligheter. Har du en hemlig fråga eller vill komma i kontakt med mig kan du istället maila på: varalesbisk@gmail.com