Mina favoritfärger

 

När jag var liten var mina favoritfärger blågrön och rosalila. Vi hade kritor hos Ingegärd som luktade så, som kritor gör när man är fyra år och alla intryck är hundra gånger starkare. Med tiden bleknade dessa färger och föll bort från min favoritfärgskala. De blev inte nerknuffade till plats tre och fyra, inte ens till plats tjugo. De försvann. Som ett knäpp med fingrarna. Poff! 

 

Jag förlorade mycket av mig själv under min uppväxt. De färger jag såg som barn glömde jag bort. 

 

Det var blekblått i mitt rum när jag var tretton. Träfrukterna från cypern luktade fortfarande starkt gott i den flätade lilla skålen i min hylla, men det var som om allting blivit solblekt. Mina ögon, mitt nagellack, mina väggar i mitt rum. 

 

När jag var femton klippte jag sönder min sista rosa tröja och försökte sy korsstygn över långsidan så att mammas önskan om ett nytt kuddfodral skulle slå in. Det blev ett ofärdigt projekt, undanstoppat i en konsumpåse och sedan inknölat uppe på vinden i en vrå ingen någonsin kunde nå igen.

 

Jag blev kär i mörkret, i allting som gick i svart. Kors upp och ner under mina ögon, Sisters of Mercy i mina öron, mitt hår i den mörkblå nyansen ”dark night”. Jag andades blod. Jag andades brutna löften. ”Mmm bop” blev ett skämt, ett hån mot min nuvarande stendöda existens. Skivan med fejkautograferna i blyerts på gick sönder i plasten och hamnade där alla andra bitar av mig som dött hamnar; på vinden i Spånga.

 

Jag träffade en regnbåge 2015. Hennes aura lyste igenom alla miljoner lager av självhat, misär och bluff jag byggt på mig under alla år och träffade mig rakt i pannan. Jag hann inte förstå vad som hände men nu, ett år senare, fick jag frågan vilka mina favoritfärger var och spontant var svaret enkelt; blågrön och rosalila. Jag vet att hon är en del av min reformation.

 

Jag är inte rädd för ljuset längre och det är för att människor jag mött visat mig med sina färger att livet inte är farligt. Såklart det gör extra ont att falla när man är på topp, men jag vägrar leva på botten längre. Jag tittar neråt men siktar uppåt. 

 

 
1 Sara:

skriven

Men hörrö, vad fint! Det är så jäkla lätt att tappa bort sig på vägen och underskatta sånt en värdesatte tidigare som ren naivitet när det egentligen kanske var en slags tillförsikt och drömmar?
Och det blir ju ett sjukt halvhjärtat livsförsök om en inte har drömmar.

2 Sia:

skriven

<3<3<3<3
Jag känner igen mig en del.
Jag har varit trasig så länge och håller nu på att laga mig själv.. är i en period där jag ser hopp och ljus och tror att jag kan lämna minnen (som legat gömda)från min uppväxt bakom mig. Därför träffar nog dina texter extra mycket :(

Det är fantastiskt att man kan hitta energi som lyfter upp en!! <3<3<3 som ger nya perspektiv och som du säger Färger!

Heja dig Charlotte! Du är en förebild för mig!. /Sia

Svar: <3 <3 TACK, Så fint att höra. Jag blir så glad av att veta att någon relaterar till det jag skriver.
Presentation:

Kommentera här:

Lämna personangrepp och andra otrevligheter där de hör hemma: i en förpestad hjärna. Här finns plats för läsarfrågor, ris och ros som rör bloggen och andra trevligheter. Har du en hemlig fråga eller vill komma i kontakt med mig kan du istället maila på: varalesbisk@gmail.com