Sankta Gertruds inlagda - Kapitel 3

 
 
Kapitel 3
 
 

Jag kunde inte se college-filmer längre. De påminde om sjukhuset, fast de var som natt och dag. Samma stomme, olika innehåll. Hjälplöst och inrutat med förutsägbara slut. Min bärbara dator gick istället igång på dramafilmer där klimax bestod av gråtscen efter gråtscen. Jag och de andra tjejerna på Sankta Gertruds sjukhus hade börjat komma överens, men jag var rädd för en del av dem. Jag hade hört både det ena och det andra om de inlagdas förflutna. Planerade rån, misshandel, till och med mord. Vad som var sant visste jag inte. Två veckor instängd i byggnaden hade gått snabbt och sakta på samma gång. Särskilt eftersom Liam inte kommit och hälsat på ännu. Han gjorde mina dagar till en jojo i gungning. Jag hade börjat tänka att han bestämt sig för att jag inte var värd resan från Stockholm hit ut på landet. Jag kanske inte betydde någonting för honom längre.

Första gången jag mötte läkaren fick jag fylla i en hög med papper, följt av att vi i samråd med varandra bestämde min dagliga dos av efexor och mirtazapin. Under tiden jag varit inlagd hade jag även fått benzo två gånger, när ångesten blivit för stark. Jag hatade benzo för att jag älskade det så mycket. Känslan av att inte känna någonting var det bästa som fanns. Jag ville inte älska någonting så mycket, när det var någonting jag inte kunde ta varje dag. Min kropp gick igång på benzo, jag slappnade av och jag fick sinnesro, äntligen. Men det var ingenting jag naturligt skulle ha, uppenbarligen. Vem hade bestämt det, egentligen? Varför hade vissa människor mer ångest än andra? Jag tyckte det var orättvist. Nova hade erbjudit sin adhd-medicin när jag mådde som sämst på nätterna, men egentligen ville jag inte knapra några piller alls. Jag ville bri frisk från mig själv, på ett naturligt sätt. All slags medicin lade ju bara locket på.

Sedan var det det där med familjestrukturer. Ju längre jag var inlåst på Sankta Gertruds, ju mer tänkte jag på det. Hur vissa i familjerna blir favoriserade av föräldrarna, av syskonen och husdjuren. Hur det alltid är så, i alla fyrkantiga boxar fyllda med människor och djur, individer som kallar just sin box för sitt hem fast det egentligen bara är en illusion. Allting är en illusion. Jag var yngst i min familj och mina två storasystrar var de som var de ”riktiga” syskonen Ahlin. Jag var på låtsas, jag var ivägen. Så hade det alltid varit, men jag hade inte tänkt på det på samma sätt innan, inte sedan jag blev vuxen åtminstone. När jag var barn reflekterade jag alltid över om mina föräldrar älskade mig, ”vem älskar du mest i hela världen?” var en standardfråga jag brukade ställa till mamma och pappa innan jag somnade på kvällarna. Svaret var alltid ”mina barn”, men jag visste någonstans inuti att det främst var Petra och Jenny det gällde. Här inne på sjukhuset hade jag för mycket tid att tänka på hur det var. Allt hade alltid varit mitt fel om någonting hände under min barndom, medan mina systrar, som var tio och tolv år äldre, aldrig var boven. Det var något fel på mig, jag fungerade inte som de. De visste hur man skulle ställa fram maten på bordet så att pastasåsen inte stänkte på mammas blommiga duk, de visste hur skjortorna skulle hängas så att pappa inte blev ilsken av eventuella skrynklor när man hjälpte till. Jag upplevde ofta att allt jag gjorde blev fel. Vi var tre syskon, men det var en storasyster och en lillasyster. Vad var jag? Jag var ett sladdbarn, någon som blivit till av misstag. Jag var inte den ännu yngre lillasystern, jag var bihanget. Misstaget. Mammas favorit var min storasyster Petra, för hon var bäst på att dammsuga och laga mat och samtidigt var hon tyst och tog ingen plats, varken fysiskt eller psykiskt. Pappas favorit var Jenny, hon var intresserad av allt pappa var intresserad av, politik, sport och meningslösa diskussioner angående dagens nyheter. Det kändes ibland nästan som om Jenny låtsades gilla saker bara för att pappa skulle fortsätta att ha henne som favorit. Jennys favorit i familjen var Petra och Petras favorit var mamma. Det var allt för tydligt nu och ju äldre jag blivit, desto svårare blev det att träffa familjen på gemensamma semestrar eller familjemiddagar. Jag insåg varför jag känt så nu. Och att det påverkat mig. Jag kände mig tom. Det kom till en punkt när jag förstod enda in i märgen att jag inte var en rikig del av familjen, det var ingen mening att jag ens hörde av mig till dem längre. Så långt hade det alltså gått. Sedan jag blivit inlagd hade mamma visserligen hört av sig till mig, men då hade hon varit berusad som vanligt. Hon hade knappt uppfattat vart jag var och varför, jag visste inte ens om hon skulle komma ihåg att hon hade ringt mig dagen efter. Nu när även Liam slutat höra av sig kände jag mig ensammare än någonsin. Jag hade alltid varit en väldigt fysisk människa, min själ behövde närhet för att känna ro. Det behövde inte ens vara fysisk närhet, den psykiska närheten var minst lika viktig, känslan av att någon förstod en och lyssnade på ens inre funderingar med öppenhet utan att döma, det saknade jag nu. Min rumskompis Nova var i motsats till mig livrädd för närhet, vilket inte direkt ökade mina chanser till att ens få en kram eller en genuin pratstund. Hon flydde verkligheten med sina mediciner varje dag.

 

 Jag sneglade på Jara i korridorerna dag ut och dag in och fyllde mina fantasier om att hon låg över mig, krossade mig med sin närvaro. Men i verkligheten tittade hon inte ens åt mitt håll, i hennes ögon var jag väl bara en dum, fet kossa som ingen ville ha. Allra minst någon som Jara. Högstadieflickan tog plats i min hjärna igen och fyllde mig av kroppsångest som fick mig att välja bort kolhydraterna i matsalen. Mitt ätstörda förflutna syntes alltför tydligt i mina journaler, men än hade ingen påpekat mina matvanor på sjukhuset. Jag visste att det var dumt att äta dåligt nu eftersom jag visste att livet var ett helvete när jag var ätstörd, men jag kunde inte hjälpa det, jag ville så gärna bli omtyckt och få kontroll över någonting i mitt liv. Att Angel dött på grund av sin ätstörning ville jag inte tänka på nu.

 

På torsdagen veckan därpå väntade jag spänt i hallen hela dagen på att Liam skulle komma. Eftersom han inte kommit föregående torsdag antog jag att han skulle komma denna gång. Jag satt i den blå nedsuttna soffan och förruttnade medan ögonen stirrade hål på dörren. Jag tänkte på Angel, min första riktiga kärlek, och på vad som skulle ha hänt om hon istället blivit inlagd på ett sånt här ställe innan det gick för långt. Hon kanske hade levt idag då, vi kanske hade varit ett par. Men innerst inne visste jag att hon aldrig någonsin tyckt om mig på samma sätt som jag tyckte om henne. Jag och Angel hade börjat tävla i vem som kunde bli smalast den där sommarn när vi slutade nian. Vi firade ett år som bästa vänner och drack en hel back med olika läsksmaker i hennes mammas trädgård. Efter att vi druckit upp allting sa hon att en enda flaska innehöll 400 kalorier och det slutade med att vi båda tvingade ner fingrarna i halsen över hennes mammas rosenbuskar tills vi blev alldeles snurriga.

-          Om man dricker eller äter och sedan spyr, då kan man få i sig hur mycket som helst och ändå vara smal! fnittrade Angel.

Jag hade skrattat, men idag ekade skrattet ihåligt mot mentalsjukhusets väggar. Allting hade gått sönder i mig av den där dumma idén. Jag hade blivit förstörd inifrån och ut och Angel hade dött. Hon hade på riktigt dött. Hon fanns inte mer. Jag hade blivit ensam kvar i min depressiva vardag. Jag antar att jag hade hittat någon form av substitut för henne i Liam, men det var självklart inte detsamma. Ingen kunde någonsin ta den första kärlekens plats.

-          Väntar du på någon?

Jag rycktes ur mina tankar och stirrade på Jara som plötsligt stod mellan mig och dörren.

-          Eh, ja, sa jag förvirrat.

-          Vill du ha sällskap?

Jag svalde och nickade.

-          Okej, log jag.

Hon satte sig bredvid mig och smekte tungan över läpparna.

-          Vem väntar du på?

-          Någon som kanske inte ens kommer…

-          Det är ofta så det brukar vara, log hon.

-          Är det?

Hon log och drog upp benen i soffan.

-          Hur känns det nu, efter att du varit här ett tag?

-          Det känns… tungt, sa jag.

-          Förstår. Men det blir lättare. Har du hört något om hur länge du skall vara här?

-          Inget. Du då?

-          Jag kommer aldrig ut, skrattade hon.

-          Allvarligt?

-          Nej, jag vet inte. Jag har varit här två månader. Det lär bli en stund till. Jag är fan inte okej i hjärnan än.

Hennes hår låg silkeslent och mörkt över ena axel, hon doftade midnatt. Hon såg stark ut i basketlinnet hon hade på sig. Jag passade på att studera hennes ansiktsdrag på nära håll, utan att verka för läskig. Hennes läppar var sexiga, hon hade lite underbett. Hennes ögon var djupt mörkgröna, som mossa. Jag suckade ofrivilligt av åtrå.

-          Vad är du inlagd för?  frågade hon.

-          Jag tog en överdos. Av olika anledningar.

-          Samma här, sa hon.

-          Oj, okej, sa jag. Hur gick det till?

-          Det är lite luddigt… jag har mått piss i hela mitt liv typ. Tagit det ena och det andra så länge jag kan minnas. Men den där kvällen hade jag käkat världens cocktail alltså och min dåvarande tjej hittade mig i min säng när hon kom tillbaka från sin snubbe.

Mitt hjärta hoppade till i bröstkorgen när jag insåg att hon gillade tjejer.

-          Oj… men, jaha… Fan vad jobbigt. Så ni hade ett öppet förhållande?

-          Fuck no. Hon var en jävla bitch, vänstrade jämt. Med mig. Jag var hennes andrahandsval, snubben var pappan till hennes barn och shit. Hon behandlade mig åt helvete. Jag är bra på att hamna i sådana relationer.

-          Fy fan, sa jag medlidsamt.

-          Har du nån brud då? Eller förlåt, kille? Jag utgår ifrån att alla är gay eftersom jag är det, men det är ju rätt skevt.

Jag skrattade.

-          Nej. Jag är miserabel och ensam. Min första kärlek dog för två år sedan.

Vad fan säger jag? Hur kunde jag ens få ur mig något så osexigt. Miserabel och ensam… vem fan ville vara med en sådan? Herregud. Och varför drog jag upp Angels död? Jag måste vara sämst i hela världen på att lägga in en stöt.

-          Shit, sa hon dämpat. Av vadå?

-          Anorexi och bulimi. Sen efter det har jag liksom tappat lusten.

Vad i helvete? Varför sa jag så? Tappat lusten?! Jag hade aldrig varit så kåt som jag var just nu. Kom igen, Flora! Du måste rädda det här!

-          Snubben du kom hit med då?

-          Jag tänder inte på killar, vi är bara vänner. Eller.... var vänner, verkar det som. Han har tydligen glömt bort mig redan.

Helvete. Sluta tyck synd om dig själv, din jävla idiot! Vadå, glömt bort dig? Det gör dig inte direkt mer attraktiv, idiot!

-          Nej då, det tror jag inte. Han är väl busy med sitt liv utanför bara, du vet att tiden går så mycket långsammarre här inne, vi märker varenda minut medan tiden där ute bara seglar förbi.

-          Sant, log jag.

Hon lutade sig mot mig och kupade handen runt sin mun.

-          Förresten, det går rykten om att du har lite grönt inne på rummet. Vågar man röka eller?

-          Jag har rökt, men det är nojigt… särskilt med Nova som roomie, man vet aldrig när hon skall få ett nervsammanbrott och hämta någon personal. Hon tror typ att jag kommer våldta henne!

-          What? Seriöst, är hon helt dum i huvudet eller?

-          Nej, men jag vet inte… hon sa något om att det hänt förut.

-          Lita inte på någonting hon säger. Hon är mytoman!

-          På riktigt?

-          Yes, hundra procent!

-          What the fuck… så allt hon har sagt till mig har varit en lögn?

-          Vad har hon sagt?

Jara såg orolig ut på något sätt.

-          Inget speciellt, eller, hon har väl berättat saker om andra inlagda och så.

-          Lita inte på henne! Har hon sagt något om mig?

-          Nej, skrattade jag. Oroa dig inte.

Hon puffade till min axel och tittade på mig med flirtig blick.

-          Okej, Flora.

Jag svalde hårt. Hon visste mitt namn! Hon visste mitt namn!

-          Hur gör vi med rökat då? log jag.

-          Jag pallar inte att någon ser oss röka eller känner lukten. Jag vill inte stanna här förevigt liksom. En idé är väl att vi ber om kökstjänst imorgon och passar på att baka lite special brownies, vad tror du om det?

-          Luktar det inte om man bakar med det då?

-          Jag tror inte det, det borde det inte göra. Jag kommer fan inte ihåg, var så längesedan för mig. Det lär inte lukta lika mycket som när man röker och kökschefen lär inte fatta vad vi håller på med i alla fall.

-          Okej, vi kan ju testa, sa jag. Eller kan vi googla, Flashback har väl svar på det mesta.

Hon skrattade och puffade till min axel igen.

-          Googla du! Jag får inte använda datorn den här veckan.

-          Vadå, varför?

-          Fan vet jag, sa hon hemlighetsfullt.

-          Eh, okej…

Hon reste sig upp och log.

-          Ser fram emot imorgon, Flora!

Jag log tillbaka och kände mig alldeles varm i kroppen.

Den natten kunde jag inte sova alls. Jag tänkte på får som hoppade över grindar i ändlösa rader, på dörrar som öppnades och stängdes och Angel som, i sin skelettskepnad, höll om mig den där sista gången jag såg henne i livet. Jag kunde inte rymma ifrån den där ihåliga känslan som hon lämnade efter sig. Vad fanns det för mening med att en människa kom in i ens liv och förändrade allt, bara för att försvinna och dö sådär?

När jag vaknade var klockan långt innan väckning och det var alldeles tyst i huset. Jag blinkade och strök med handen över mitt lår medan jag försökte urskilja vad klockan var. Det var ljust ute, men det var sommar och solen gick upp tidigt. Jag svängde över fötterna ner på golvet och sneglade mot Novas sida av rummet. Hon låg med ryggen mot mig och andades tyst in i väggen. Hennes bruna hår låg över kudden. Hon hade blivit lite utav en lillasyster i huset, även om hon var jobbig tyckte jag om henne på något sätt. Hon var vilsen och hade ingen riktig hållpunkt i livet. Kanske lite som jag. Jag grävde fram de rullade cigaretterna ur fodret på min väska och öppnade en av dem i min hand. Liam hade blandat gräset med tobak så jag började sortera ut det gröna på mitt nattduksbord. Tobaken blev en något större hög till höger. Jag öppnade den sista cigaretten också och gjorde detsamma med den. Sedan sopade jag försiktigt ner gräset i den lilla lådan jag hade mina smycken i, efter att ha tagit ut smyckena. Jag hade ingenting annat att bevara gräset i tills jag skulle möta upp Jara i köket så det fick duga så länge. Nova vände sig om i sängen och mumlade någonting, men öppnade inte sina ögon så jag antog att hon fortfarande sov. Jag gick ut i korridoren och kände hur den kalla luften slog mot mig. Golvet knarrade när jag gick mot hallen och fönstrena släppte in morgonsolen i små strimlor mellan det vitmålade gallren. Jag kände ett konstigt lugn, blandat med en euforisk förväntan inför kökstjänstgöringen.

En dörr öppnades i slutet av korridoren och en annan tjej stirrade mot mig i halvdunklet. Det var Jemmy Lund, en smal, lång tjej med axellångt sönderblekt hår och stora, ihåliga blå ögon.

-          Hej, sa jag och log mot henne.

Hon var för tillfället yngst på avdelningen med sina nitton år och hade blivit inlagd ungefär samtidigt som jag. Hon sa oftast ingenting och tog med sig en av sina tjocka böcker vart hon än gick.

-          Hej, viskade hon.

-          Vet du vad klockan är? frågade jag.

-          Fyra, svarade hon.

-          Helvete.

-          Kan du inte heller sova? frågade hon.

-          Nej. Helvete.

-          Ja, det är ett helvete.

-          Vadå?

-          Livet.

Hon gick tillbaka in i sitt rum och stängde dörren tyst efter sig. Jag kände ett obehag i hela kroppen och smög tillbaka mot mitt eget rum genom korridoren. Jag ville inte vara kvar här. 

Sankta Gertruds inlagda - Kapitel 2

KAPITEL 2
 

Klockan 18 var det middag och även tiden då Liam blivit ombedd att lämna sjukhuset. Jag följde med honom till dörren på skakiga ben och en stor klump i magen. Jag räknade strecken i det beigeprickiga plastgolvet där plasten tog slut och tog vid och släpade mina svarta Dr Martens efter mig. Min hand var tillbaka i hans, jag var inte redo för att bli lämnad ensam. Jag skulle aldrig vara redo.

-          Jag pallar inte, viskade jag med hackig röst.

-          Du pallar visst, det här kommer vara så bra för dig.

-          Men dörren ut är låst. Jag kommer få panik! Jag kan inte ens röka en fet.

Han tittade sig omkring.

-          Kolla i fodret på din väska så kanske du hittar något kul, flinade han.

-          Seriöst?

Han ryckte på axlarna.

-          Jag kanske råkade stoppa ner en present till dig.

-          Ärligt? Fan vad snäll du är.

-          Äh. Det var tur att det inte låg i något av de vanliga facken, då hade de konfiskerat det i genomsökningen förut.

Han gick mot de gallerförklädda dörrarna i hallen och jag följde efter honom. Kylan från springan i dörren gjorde knottror på min hud. Jag ville bara smälla upp dörrarna och överösas av den kalla sensommarluften, lösas upp i stoft och flyga därifrån. Men jag var fast besluten om att må bra nu. För Liams skull. Därför kunde jag inte gå.

-          Jag kommer och hälsar på dig på torsdag klockan fyra, när det är besökstid. Okej?

-          Okej…

Mina ögon fylldes av tårar samtidigt som han böjde sig mot mig och tryckte sina läppar mot mina, sådär återhållssamt som han alltid gjorde.

 

 

Jag stod kvar länge och stirrade rakt in i dörrarna som ena sekunden varit öppna och ramat in framsidan av husets sommarträdgård och andra sekunden hade stängts hårt, som två fyrkantiga kolosser, en avskärmning mellan mig och verkligheten. Tårarna forsade ner för mina kinder och jag slickade mig om läpparna för att fånga upp hans läppar som varit där bara för några minuter sedan.

-          Söt pojkvän du har.

Jag svängde runt och såg Nova komma gåendes genom hallen mot mig. Hennes smidiga, kattliknande rörelser upprörde mig, jag ville bara vara ifred. Att inte ens få ha ett eget rum gjorde mig redan galen.

-          Nej! Vi är bara vänner, sa jag och torkade med baksidan av handen över mina kinder.

Samtidigt sneddade Jara över hallgolvet. Hon sneglade inte ens mot mitt håll, men jag hoppades att hon hörde vad vi sa.

-          Jaha. Är du lesbisk? frågade Nova.

Jackpot! tänkte jag först, eftersom Jara nu skulle få reda på att jag spelade i kvinnornas lag. Sedan blev jag plötsligt riktigt arg, när jag såg Novas ihopskrynklade ansiktsuttryck och spydiga tonfall.

-          Vadå, ser jag lesbisk ut, eller? sa jag stött.

-          Nej, inte så där överallvarligt, inte butch liksom, men du verkade så ”aldrig i livet” till pojkvän-grejen, om du förstår vad jag menar. Liksom, HELL NO! Hade jag haft en så snygg killpolare hade vi… hade vi inte varit polare för vi hade varit tillsammans. Eller knullkompisar i alla fall.

Jag rynkade pannan och skrattade till.

-          Eh, okej. Fast jag är bara kompis med Liam, på riktigt.

-          Så du är lesbisk?

-          Men lägg av! stönade jag och började gå mot matsalen.

-          Du behöver inte bli arg! Alla här inne är fan lesbiska, det är liksom normen här.

-          Är alla? sa jag skeptiskt.

-          Nej, men typ en, eller två…

Jag tänkte att Nova var den mest korkade människa jag träffat. Hon var högljudd, påfrestande och allmänt otrevlig.

-          Själv är jag straight, fortsatte hon. Typ den enda här inne.

-          Trevligt för dig då, sa jag sammanbitet.

-          Får man fråga varför du är inlagd? Är du tvångsinlagd?

-          Nej, jag är inte tvångsinlagd. Och nej, man får inte fråga.

Vi hade kommit in i matsalen där de flesta redan satt ner och åt vid de avlånga, rektangulära matsalsborden. Vi hämtade pasta med köttfärssås och grönsallad från en av matvagnarna vid ena långsidan av rummet och satte oss vid ett av borden  Till mitt missnöje satt snygg-Jara vid det andra bordet, med ryggen emot. I samma stund som jag förde gaffeln mot maten på tallriken kände jag hur ångesten jag tidigare förknippat med mat tog över hela min kropp och det blev näst intill omöjligt att kunna svälja.

-          Hard time? sa Nova.

-          Låt mig vara, muttrade jag.

-          Är du också ätstörd?

-          Vadå, är du?

-          Bland annat. Jag har varit inlagd på ätstörningskliniker förut. Två olika. Blev inte bättre för det. Här fokuserar de inte på själva ätstörningen, det är mest medicinering och hålla allmän koll på allt som gäller. Nu har jag fått diagnostiserad adhd och depression. Adhd, det har två andra av mina syskon också. Stackars satar, mina föräldrar. Inte konstigt att mamma dricker sig redlös varje dag. Eller att pappa aldrig är hemma.

Jag satt tyst och tuggade sakta på bitarna av spaghetti som kändes som långa maskar i min mun. De växte och blev bara mer och mer äckliga för varje gång mina tänder vidrörde dem.

-          Mina föräldrar är också alkoholister, mumlade jag, halvt bortkopplad från verkligheten.

-          Pappa slår mamma och mina syskon. Men inte mig. Aldrig. Jag fick väl ta det psykiska, kanske. Jag har fan blivit skadad av skiten.

-          Jag… beklagar.

Jag ville inte att Nova skulle öppna upp sig för mig så snabbt. Jag var inte redo att lyssna på någon annans problem, jag ville bara vara ifred.

-          Förlåt, jag liksom bara väller ut hela mitt liv över dig. Alltså, sorry.

-          Det är lugnt.

Jag lade ner gaffeln på tallriken. Det var lönlöst att äta ikväll.

En av behandlarna kom och satte sig bredvid oss.

-          Hej, sa hon och log brett.

Hon hade långt ljust hår uppsatt i en hästsvans och stora, snälla blåa ögon.

-          Hej, sa jag.

-          Jag heter Maria. Du kommer träffa mig en hel del här.

-          Okej, sa jag  svagt. En hel del, betyder det att jag kommer att vara inlagd länge?

-          Åh, jag vet inte hur länge det blir för dig, log Maria.

-          Jag har varit här i sex månader, sa Nova.

Jag stirrade på henne.

-          Sex månader?!

-          Det är standard att stanna ungefär ett år, sa hon.

-          Stämmer det? svalde jag, och vände blicken mot Maria.

-          Det är olika, sa hon trevande. Du får prata med din psykiatriker imorgon om det.

Jag kände hur uppgivenheten slog över mig. Maria gav Nova en allvarlig blick innan hon reste sig och gick därifrån.

-          Tycker du att hon är sexig? frågade Nova mig när jag tittade efter henne.

-          Nej! fräste jag.

-          Men du är lesbisk?

-          Men håll käften! fräste jag, och reste mig upp med ett ryck. Jag tog min bricka och drämde ner den i bordet så att pastan flög.

Alla vände sig mot mig när jag reste mig upp och stormade ut ur matsalen med gråten i halsen. Det enda jag tänkte på var det som fanns i fodret på min väska. Jag sprang in på mitt och Novas rum och började slita i väskan. Mina händer darrade av vrede när jag trevade runt i fodret. När jag hittade det mjuka cigarettpaketet kände jag ett lugn ta över hela min kropp för ett ögonblick. En bit av Liam var kvar hos mig ändå. Jag fiskade upp paketet och öppnade det. Han hade inte rullat bara en, inte ens bara två. Han hade rullat tio stycken. Jag kände hur tårarna föll över mina kinder. Det var inte främst för att jag behövde röka just nu, det var för att jag älskade Liam så mycket. Jag var inte beroende av cannabis, jag tror inte man kan vara det. Men jag behövde röka ibland för att stabilisera mitt humör och bli lugnare. Som nu.

Nova kom in i rummet utan att knacka först. Jag ryckte till och slängde ner paketet i fodret igen.

-          Classic, sa hon. Vad har du med dig in?

-          Inget, sa jag panikslaget.

-          Lugn, jag är ingen tjallare.

-          Du är fan fett jobbig, alltså. Vad fan, låt mig vara!

-          Det är så här jag är. Take it or leave it.

-          Jag kan ju inte “LEAVE IT!” utbrast jag.

-          I’m just saying, om du vill röka kan jag hjälpa dig.

-          Ursäkta? Jag kan själv.

-          Inte här inne, då går larmet. Vart hade du tänkt att röka om man får fråga?

Jag hade inte tänkt på det.

-          Ehm… toaletten, sa jag efter en stund.

-          Du får inte gå på toaletten utan personal.

-          Fuck! Är det sant?

-          Japp.

-          Men jag är inte ätstörd… längre.

-          Det gäller alla här. Oavsett om man spyr eller inte. Oavsett om man skär sig själv eller ej. Ingen får vara obevakad på toaletterna.

-          Det här är ett fucking dårhus, fräste jag.

-          Eh, ja… välkommen till verkligheten, skrattade hon.

-          Hur gör man då… om man vill röka?

-          Jag röker. Du kan hänga på mig så skall jag visa dig. Om du får gå med ut nu, det vill säga, efter ditt vredesutbrott nyss.

-          Det var ju ditt fel.

-          Det var ditt fel från början, du svarar ju aldrig.

-          På vad?

-          Om du är lesbisk?

-          Vem bryr sig vad jag är?

-          Jag är nyfiken! Sen vill jag inte bli våldtagen när jag sover.

-          Men allvarligt? Tror du på allvar att…

-          Det har hänt förr.

-          Va?

-          Min förra roomie var lesbisk. Hon var på mig när jag sov.

-          Men… vad gjorde hon?

-          Hon hann inte så mycket. Stoppade in några fingrar under mina trosor. Då sparkade jag in henne i väggen. Nu är hon inte kvar i den här byggnaden längre.

-          Men va? Vilket jävla psyko.

-          Det är ju ett psyksjukhus, så det är väl det folk är här inne. Jävla psykon. Hon gjorde mig rädd för lesbiska. Därav min fixering. Personalen verkar leva i en värld där alla är heterosexuella, de verkar tro att kvinnor generellt har en sexlust på noll. Men så är det ju inte. Jag är inte homofob eller nåt, jag är bara rädd.

-          Okej, ja… förstår det, efter det där… eh. Men du behöver inte vara orolig för mig. Jag är… inte sån. Alltså, jag är gay, men jag är ingen jävla våldtäktsman, kvinna, eller vad säger man?

Nova knäppte med fingrarna framför mitt ansikte.

-          Jag visste det! Jag såg det direkt. Att du var lesbisk.

-          Skall jag be personalen att flytta mig, eller?

-          Nej, det är lugnt. Eller?

-          Men herregud! Jag kommer inte röra dig, du är för i helvete inte min typ heller!

Nova såg stött ut för en sekund, sedan fortsatte hon med samma hetsiga rörelser.

-          Whatever, skall vi gå och röka eller?

-          Ja, visa mig då, hur ”man gör”.  Men om det blir något knas får du ta på dig skulden. Allt är ditt fel, även att jag blev arg i matsalen.

-          Ja, ja… okej!

 Hon tog täten ut i korridoren och ledde oss bort mot kvinnan som hon kallade för ”portvaktaren”. Efter en snabb visitering fick vi gå ut på altanen utanför. Mitt inre pendlade mellan att jubla av friheten och förtvina av tanken över att jag ändå var tvungen att vara kvar. 

Sankta Gertruds inlagda - Kapitel 1

Jag lovade att kapitel 1 skulle komma inom kort efter att jag publicerat prologen men det tog lite tid. Därför publicerar jag prologen IGEN här nedan, följt av kapitel 1 :) Hoppas ni gillar denna nya novell!! Det känns bra att skriva denna, den är liksom rätt i min själ.
 

Prolog

En sådan som jag platsade inte i den fyrkantiga, klarblå vardagen där allt var lagom, där alla dundrade mellan de olika klassrummen, sprängfyllda av återhållna känslor, där alla hade på ett ungefär liknande drömmar om sin framtid, en framtid som ingen egentligen längtade till. Jag ville aldrig som han och hon, inte ens som hen och jag blev illa berörd om någon misstog mig för att vara ”vanlig”, någon som alla andra. Jag var udda, eller speciell kanske man säger med ett finare ord, och därför var jag också utanför. Det priset var jag villig att betala för att slippa bli trängd i ett hörn.

Jag träffade Angelica en sällsynt kväll när jag bestämt mig för att lyda mammas råd och ”komma ut lite”. Jag gick till fritidsklubben, samlingsplatsen för högstadieungdomarna på helgerna.  Vi gick båda i åttan då, men i parallellklasser. Vi hade aldrig pratat förut eftersom min högstadiebubbla byggt sig stark och näst intill ogenomtränglig efter åren av mobbing med tillhörande ångest och osäkerhet. Hade jag inte sammanbitet klunkat den fränsmakande häxblandningen ur petflaskan och känt det där konstlade övermodet bubbla upp i kroppen där jag satt placerad på trappsteget framför dubbeldörrarna, hade jag säkert aldrig börjat prata med henne. Hon hade långt, svartfärgat hår och en vit sommarklänning och hon kallades för Angel. På den tiden visste jag inte om att jag kunde bli kär i tjejer, men när hon frikostigt berättade om att hon förut varit inlagd på en ätstörningsklinik och haft ihop det med en annan på sjukhuset, en något äldre lockhårig spanjorska, blommade någonting upp inom mig som en stor, svajande lust. Mammas uppmaning om att ”komma ut lite” fick därmed dubbla bottnar.

                      Lusten växte sig starkare allt eftersom minutrarna blev till timmar och timmarna till dagar, men mina tafatta försök att göra henne medveten om mina känslor gjorde sig inte förstådda. Angel höll mig på armlängds avstånd samtidigt som hon, likt oförutsägbara ovädersblixtar, då och då delade med sig av sitt djupaste inre. Gillade hon mig någonsin så som jag gillade henne?

Samtidigt som vår vänskap växte sig starkare blev det svårare och svårare att berätta. Hon rev och slet i mitt hjärta för varje gång hon gav mig en tolkningsbar blick. Det tog mig sex år att våga säga något. Tyvärr var mitt liv ingen askungensaga och Angel var inte intresserad av mig. Och det var bara början på mitt livs misär.

 

Det var på tvåårsdagen efter hennes död, elva år senare, som jag tappade alla mina spärrar och krossade alla piller jag kunde hitta på det svarta fyrkantiga ikeabordet hemma hos min klasskompis Liam. Angel hade lämnat ett svart hål i mig som aldrig läkt.

 

Kapitel 1

Jag vaknade av att någon vevade en hand framför mitt ansikte. Fingrarna smetades ut i luften och blev tre gånger fem i den höga hastigheten.

 

-          Flora! Flora! Flora! skrek han.

 

Hans röst lät långt borta, som om han pratade med mig genom ett långt järnrör. Jag kände hur jag ofrivilligt gurglade någonstans långt nere i halsen och trots att jag var långt ifrån klar i huvudet kände jag ett sting av skam över att han såg mig så här.

Liam var min närmaste vän sedan vi hamnade i samma klass på Konsthögskolan i Stockholm förra året. Han passade in som en pusselbit i min själ, kanske tog han över någonting som fattats där sedan Angel dött. Jag önskade att jag kunde känna sexuell attraktion till honom på samma sätt som jag var attraherad av hans personlighet.

-          Flora, för i helvete!

När jag blinkande öppnade mina rödsprängda, ljusbruna ögon möttes jag av hans stora kristallblå irisar. Han såg mer arg ut än ledsen, vilket gjorde mig irriterad.

-          Skrik… inte… mumlade jag.

-          Vad har du tagit för nåt?! fräste han. Jag var borta en halvtimme! En fucking halvtimme! Så kommer jag tillbaka och du är helt jävla väck?!

Jag kravlade mig upp i sittande ställning mot soffryggen, vilket gjorde att det kändes som en sten föll ner över mitt ansikte och jag tappade medvetandet igen.

 

Jag fick panik när jag vaknade i en sjukhussäng. Jag ville inte leva, men här var jag, likt förbannat, på en upplivningscentral bland gröna, friska hälsoväxter i fönstrena, vita neutrala väggar och doktorer med strama ansikten och desinfekterade sprithänder. Nej, tänkte jag. Låt mig gå mot ljuset. Jag har ingenting att hämta här längre. Den här verkligheten passar inte mig.

-          Flora Ahlin, kan du tala om för mig hur gammal du är?

-          Tjugosju… mumlade jag.

-          Det stämmer, bra. Kan du tala om för mig hur du hamnade här på sjukhuset?

-          Vem är du ens? sa jag surt.

Jag kisade mot sköterskan. Hon var medelålders, med rosiga kinder och underarmar som såg väl insmorda ut. Jag drog snabbt slutsatsen om att hon var av typen som tränade eller gick på yoga efter jobbet varje dag och sedan duschade och smörjde in sig, noga och länge.

-          Jag heter Yassin, sa hon och log mot mig. Vet du varför du är här på sjukhuset?

-          Jag… mådde dåligt, men nu är det väl bra, eller? Är jag frisk nu?

Yassin satte sig på sängkanten bredvid mig och strök mig försiktigt över mitt sönderblekta, blonda hårsvall.

-          Nej, jag måste dessvärre säga att du har en lång återhämtningsprocess framför dig. Du tog en överdos, Flora. Din kompis Liam var här och berättade allt. Han räddade ditt liv.

-          Fuck that! fnös jag. Jag ville inte bli räddad.

-          Har du suicidtankar?

-          Skojar du? Varför tror du att jag är här?

Yassin skrev någonting i blocket hon höll.

-          Jag ska se till att du får träffa en psykiatriker. Vi ska se till att det ordnar sig för dig.

Jag tryckte mina handflator mot ögonlocken så hårt att jag såg kaleidoskopiska mönster i grönt, vitt och rött. När jag släppte händerna hade jag fått sprängande huvudvärk och Yassin hade lämnat rummet.

 

En vecka senare gick jag motvilligt upp för den långa grusgången mot det psykiatriska sjukhuset jag skulle vara inlagd på under obestämd tid. Det hade gått väldigt snabbt för mig att få riktig behandling, vanligen brukade processen ta minst ett halvår hade jag fått höra. Jag var tydligen ett specialfall. Liam höll min hand och det kändes bra. Jag önskade att han aldrig släppte den. Vi hade delat på en spliff innan han skjutsat hit mig, för att lugna mina nerver. För att det troligtvis var sista gången jag fick röka på flera månader. Hans ljusbruna lugg blåste i vinden i takt med ärmarna på min stora svarta kofta. Jag stannade halvvägs upp mot den gigantiska sjukhusbyggnaden och vände mig mot honom.

-          Jag vill inte, viskade jag.

-          För min skull? sa han mjukt.

-          För vems annans skull? suckade jag.

-          Dina föräldrars?

Jag rynkade pannan och skakade på huvudet.

-          De bryr sig inte ett fucking skit om vad som händer med mig. De är ju alkoholister, jag har ingen kontakt med dem nu för tiden.

-          De kanske har blivit bättre?

-          Tro mig, de blir bara sämre och sämre.

Liam såg villrådig ut. Jag smekte med tummen i hans handflata och önskade att han skulle följa med mig in och stanna med mig för alltid.

-          Du är den enda jag har, sa jag tyst.

-          Äh…

-          Jo…och ja, tack… för att du hjälpte mig förut, by the way.

-          Du skulle dött annars. Och det var inte dina droger, vilket hade gjort mig till mördare.

Han kramade mig och vi fortsatte upp mot Sankta Gertruds sjukhus. Psykologen jag pratat med innan hade berättat att sjukhuset bara tog emot kvinnor över arton år. I den Södra Villan där jag skulle bo fanns plats för sjutton patienter som delade på tretton rum. Förutom de rummen fanns en hall, ett allrum, ett kök och två gemensamma toalett- och duschrum. Det var en allmänpsykiatrisk mottagning med patienter som främst led av depression, var bipolära, hade PTS, krisbeteenden eller borderline. Jag hade frågat psykologen om hur de andra patienterna var, om de var farliga, men hade inte fått något riktigt svar på det.

-          Vill du att jag kommer med in? Frågade Liam när vi stod på trappan upp mot dörrarna.

-          Ja, snälla gör det! bad jag.

-          Okej, om jag får för personalen. Jag är kvar så länge jag får.

Efter att han tryckt på ringklockan och vi blivit insläppta genom de låsta dörrarna kom vi in i hallen. Mitt hjärta dunkade hårt i bröstkorgen och jag ansträngde mig för att andas långsamt och djupt. Jag passade inte in här. Jag var ju inte galen, jag vara en vanlig människa. Att vara inlåst kändes redan för mycket. Två tjejer stod och pratade med varandra i dörren mellan hallen och allrummet. De sneglade mot oss när vi kom in.

-          Flora Ahlin? ropade en kvinna med röda glasögon och kort kopparfärgat hår från det lilla kontoret som låg i anslutning till hallen.

-          Ja, det är jag.

Hon viftade in mig till kontoret. Jag höll Liam krampaktigt i handen och tog honom med mig. Det stod ”Dolores Halm: Överläkare” på en skylt som stod placerad mitt på det stora träbordet som hon satt bakom.

-          Så du har pojkvännen med dig, sa hon stramt.

-          Min vän, sa jag och höjde ena ögonbrynet.

-          Ja, ja… vet du, här har vi strikta besökstider. Annars är det bara kvinnor som är tillåtna i Södra Villan.

-          Varför då? Vill ni isolera er från patriarkatet?

Jag skrattade åt mig själv medan Dolores suckade.

-          På sjukhuset har vi regler som måste följas för att det skall vara ordning. Idag kommer du att bli tilldelad ett rum där du kommer bo. Vi har åtta lite större rum som delas mellan patienterna, medan två av rummen är reserverade för patienter som inte klarar av att bo med någon annan.

-          Vad får jag då? Får jag bo själv?

-          Som det ser ut nu, kommer du att få bo tillsammans med en annan patient.

Jag suckade och kände ångesten krypa under huden.

-          I två av rummen bor våra nattskötare. Vi har personal dygnet runt för alla patienters trygghet.

-          Så man är bevakad hela tiden?

-          Det är inte för att bevaka er, det är för att se till att ni mår bra.

Att jag var en del av de hon pratade om gjorde mig svimfärdig. Jag förstod inte hur jag kunnat sjunka så lågt. Varför var jag här? Kanske var det på grund av mina föräldrar som inte kunnat ta hand om mig sedan de började dricka för mycket. De hade gjort mig otrygg och hatande mot andra människor. De hade gjort mig likgiltig eftersom känslor gjorde ont. Kanske var det på grund av att Angel dött och jag hade skuldbelagt mig själv för det. Kanske var det för att jag var lesbisk men ingen tjej någonsin ville ha mig. Kanske var det för att jag blev mobbad i skolan för att jag var tjock och konstig. Eller för att jag svalt mig själv under så lång tid och förlorade allt mitt självvärde. Kanske var det för att jag var tjock nu igen efter att jag försökt ta tag i mitt liv. Kanske för att jag på senare tid hade börjat blanda olika piller för att slippa känna. Kanske var det på grund av allt på samma gång.

-          Du skall få ett papper av mig med de rutiner som gäller, sa Dolores.

Hon räckte över arket till mig och rättade till sina glasögon.

-          Alla måste vara vid frukost klockan 7.50 på morgonen, vi brukar föreslå att man ställer väckarklockan på ringning klockan 7. Skötarna knackar på allas dörrar klockan 7.30 om man skulle försova sig.Vid frukost delas medicinerna ut för dagen...

-          Medicinerna? avbröt jag.

-          Ja, vi kommer att komma överens om vad för mediciner du kommer att ta.

-          Jag skall inte ta några mediciner.

-          Det är tyvärr ingenting du kan bestämma själv här.

-          Jag klarar mig bra på cannabis.

Dolores skrattade rått och skakade på huvudet.

-          Olagliga droger är inte tillåtna, vilket du förstår.

Jag kokade inombords.

-          Vad är lagligt här då? Benzo? Litium? Imovane? Ritalin? Du menar att den skiten är bättre än någonting som är naturligt odlat, någonting som är en växt?

-          Chilla, viskade Liam i mitt öra.

Dolores tittade sammanbitet ner i sina papper och ställde sig upp.

-          Vi kommer att ha möte tillsammans med doktorn i eftermiddag. Då går vi igenom allt. Nu skall jag visa dig ditt rum.

Jag lät henne gå förbi oss och ut i hallen. Jag höll fortfarande krampaktigt i Liams hand. Dolores knälånga puderrosa kjol var aningen för snäv för hennes figur och de guppande groparna i hennes rumpa glodde som hålögon på mig när vi gick efter henne i korridoren. Hon knackade på en av dörrarna längst bort, närmast duscharna.

-          Nova? Är du inne?

När hon inte fick något svar, svängde hon upp dörren till rummet. Vi följde efter henne in. Det var ett litet rum med två enkelsängar, två nattduksbord med utdragbara lådor och två garderober. De stora fönstrena mot bakgården var öppna inåt, men gallerskikten skvallrade om att det inte gick att rymma därifrån. Rummet var inrett i tråkiga färger, väggarna var ljusgrå och  överkasten på sängarna ljusblå. Novas sida var stökig och hennes säng var uppriven. Det låg en halväten banan på en trave modetidningar på golvet bredvid hennes säng och en stor röd resväska låg uppfläkt bredvid hennes garderob med kläder utspillda över hela golvet. En knapp över vardera säng lyste i klarrött mot mig. The panic buttons.

-          Här kommer du att bo. Jag skall be Nova städa upp när jag ser henne. Hon är nog i allrummet. Skall vi gå dit och ta en titt?

Jag ryckte på axlarna. Känslan av panik började övertas av likgiltigheten som jag hatade mest av allt. Det var likgiltigheten som var farlig, den som gjorde att man sket i allt och kunde proppa i sig piller eller skära sig tillräckligt djupt i handlederna. Liam släppte min hand och gned sin egen mot byxbenet.

-          Handsvett, skrattade han.

Jag log svagt och flätade in mina fingrar i hans igen efter att ha torkat av min egen mot koftan. Dolores väntade in oss i dörröppningen till allrummet. Där inne satt de flesta av patienterna. Rummet var inte speciellt stort, men det var högt i tak. Vid en av långsidorna stod en tv-apparat på en avlång tv-bänk. Tre stora soffor stod i en halvcirkel framför tv:n. På soffbordet låg travar med olika tidningar. Vid andra sidan av rummet stod ett stort ekbord med stolar runt och längs väggenn fanns skåp där jag skymtade olika pysselgrejer. Tre datorer på små bord stod längs väggarna. Genom de stora gallerfönsrena såg jag den lummiga bakgården och vägen ner mot vattnet, bryggan och de förtöjda ekorrna. Det hade lika gärna kunnat vara ett kollohus ute på Barnens Ö. Men det här var någonting helt annat.

 

-          Nova, här är din nya rumskamrat Flora, sa Dolores och pekade på mig.

De flesta av tjejerna i sofforna vände sig om och stirrade på mig. Jag log ansträngt och vinkade med den hand som inte höll i Liam.

-          Tja, sa Nova.

Hon satt i skräddarställning på golvet framför tv:n med prickiga leggins och en mörkröd sammetsskjorta. Hon hade långt, rakt, mellanbrunt hår och intensiva mörkbruna ögon. Det var någonting i hennes blick som påminde mig om en gammal klasskompis i lågstadiet som hette Jannike, klassens översittare. Det såg ut som om Nova fick allt hon ville, som om hon var en mästare på att manipulera.

-          Hej, sa jag.

Jag svepte med blicken över de andra tjejerna och fastnade på en av dem, en som låg ner med slutna ögon i en av sofforna med sportstrumpor uppdragna långt upp på vaderna och en oversize-tshirt under en svart väst. Hon var nog den snyggaste tjejen jag sett sedan… så länge jag kunde minnas. Hennes kropp var kurvig men verkade muskulös och hon hade tatueringar över båda armarna, bröstet och det jag kunde se av benen. Hennes långa mörkbruna hår hade röda inslag och hon hade piercing i näsan och underläppen. Hennes överläpp var något utåtstående och såg saftig ut. Hon öppnade ögonen som om hon kände att jag stirrade på henne. De var intensivt mörkgröna. Jag kände hur mitt hjärta gjorde ett dubbelslag när hon krökte ena mungipan.

-          Jara, om du skall sova får du gå in på ditt rum istället för att ta upp hela soffan, sa Dolores och puffade på hennes ena ben som låg över soffans armstöd.

-          Jag sover inte, sa hon trött.

Hennes mörka röst gjorde knottror på mina armar. Om jag inte fick henne kunde jag lika gärna dö. Igen.